Grunda mjuka bottnar

Vid de grunda mjuka bottnarna är vattnet ofta mer stillastående än ute i fjärdar och öppet hav. Öar, uddar och trösklar gör vattenutbytet och vågrörelserna mindre, vilket ger varmare vatten. Här breder olika vattenväxter och snärjtång ut sig i täta ängar. Längst in i viken står ofta vassen tät. På botten syns spår av djur som lever nedgrävda i leran eller sanden. De grunda mjuka bottnarna är under sommarhalvåret rika på yngel och smådjur.

Vattenväxter och alger bildar en god livsmiljö för fiskar och smådjur. I den här filmen från Västerhavet visas exempel på hur det kan se ut i ålgräsängar. Du ser bland annat en nakensnäcka av släktet Aeolidia, äggsamlingar från nackensnäcka och en piggvar. Foto: Deep Sea Reporter

Växter och alger erbjuder bra miljö

Växtligheten påverkar hur vattnet rör sig. Den binder sediment och motverkar på så sätt erosion. Växter och alger erbjuder en bra miljö för många smådjur, och man kan hitta djur som lever nergrävda i de mjuka bottnarna, ovanpå bottnarna eller bland vegetationen. Fiskar använder bottnarna och växterna som skafferi, och hittar många olika slags smådjur att livnära sig på. Fiskarna och smådjuren lockar till sig fåglar, som söker föda eller vilar i de skyddade vikarna. De grunda vågskyddade vikarna hör till havets allra mest produktiva områden.

Kransalgen havsrufse (Tolypella nidifica) i en grund vik. Foto: J Hansen/Azote

Länk mellan hav och sötvatten

Där vattendrag mynnar ut vid kusten blir salthalten lägre än i havet utanför. Här finns sötvattensarter av snäckor, insekter och musslor. Mynningsområdena har en mycket viktig roll som länk mellan hav och sötvatten, eftersom det finns flera fiskarter som är beroende av att kunna förflytta sig från havet, där de tillväxer och söker föda, till sötvatten där de reproducerar sig.

Havets barnkammare

De skyddade vikarna längs med kusten har ofta trånga mynningar och ett begränsat utbyte av vatten med havet utanför. Vikarna är grunda, och värms snabbt upp på våren. Det varma vattnet tillsammans med den rika bottenvegetationen gör vikarna till optimala barnkammare för fisk. Många fiskar söker sig hit för att leka, och ynglen växer sedan upp i den lugna, skyddade viken.

Grunda havsvikar är ofta produktiva, och fyller en viktig funktion som barnkammare åt olika fiskarter. Foto: J Hansen

Flador i förändring

De nordliga delarna av Östersjön är fortfarande kraftigt påverkade av den inlandsis som en gång täckte hela området. Landhöjningen är som störst, nästan 1 cm per år, längs Bottenvikens kust. Därtill kan sedimentation påskynda uppgrundningen med ytterligare ungefär en halv centimeter per år. Landhöjningen förändrar landskapet, och vikar som tidigare haft ett stort vattenutbyte med havet blir mer avsnörda, och bildar så kallade flador, för att så småningom bli sjöar och till sist land. Flador har en mycket snabb och speciell utveckling. I ett visst skede av utvecklingen kommer inflöde av havsvatten i viken bara att ske vid högvatten. I södra Sverige sker i stort sett inte längre någon landhöjning utan där är det endast sedimentation som avgör om vikarna grundar upp.

Sandbottnar en tuff miljö

Sandbottnar är vanliga i Bottenviken och i södra Sverige, speciellt i Skåne och Halland. Det är en miljö som semesterfirande människor ofta söker sig till för sol och bad. För vattenlevande växter, alger och djur utgör dock dessa grunda sandbottnar en extrem miljö som är svår att leva i. Sanden under ytan är nästan hela tiden i rörelse. Det gör att det blir svårt för såväl alger som fröväxter att få fäste för sina fästskivor eller rötter. Växtligheten är därför gles, och dessa miljöer är ofta mycket artfattiga. Sandbottnar på några meters djup är dock typiska lokaler för ålgräsängar.

Även bottenlevande djur har svårt att trivas i sandbottnarna. De djur som ändå klarar av att hantera sandpålagring och ständig rörelse i sanden löser ofta problemet genom att gräva ner sig.

EXPONERING
Klippor, stenar, sandstränder och gyttjiga vikar. Varför ser det så olika ut? I mångt och mycket är det ett resultat av hur skyddade stränderna är från vind, vågor och is. Ju mer utsatt en strand är för vågor och vindar, desto mer av finkornigt material svallas bort. Kvar blir stenar och block. I denna miljö är den stora utmaningen för alger och smådjur att kunna hålla sig kvar. I områden som inte utsätts för kraftiga vågor och där botten är flack blir finkornigt material kvar. Det ger goda förhållanden för rotade vattenväxter. I många områden behöver man ibland inte gå långt längs en havsstrand förrän man hittar exempel på olika exponeringsgrader och miljöer.

Grus lättare än sand att leva på

Sandstränder i mer skyddade miljöer kan, till skillnad från de exponerade stränderna, vara mycket produktiva. Om sanden dessutom har inslag av grus och större stenar blir det med ens lättare för växter och djur att få fäste. I och med att det finns växtlighet blir det också lättare för andra djur att trivas. Grusblandade sandstränder är relativt vanliga i exempelvis Kvarkenområdet.

Liv i leran

I de grunda lervikarna är vattnet mer stilla. Dessa miljöer är skyddade från vind och vågor, och kan vara fyllda av liv. De flesta djuren som finns här lever nergrävda i leran, och det enda man ser är håligheter i leran. Grunda lerbottnar är mer eller mindre vanliga längs hela den svenska kusten.

Att leva i de grunda lerbottnarna skiljer sig åt väldigt mycket beroende på i vilket havsområde man befinner sig. På västkusten, där tidvattnet regelbundet torrlägger viken och sedan fyller den med vatten, är detta en mycket artrik miljö. De djur som lever där har anpassat sig efter de regelbundna men dramatiska förändringarna i miljön. På ytan kryper nätsnäckor och enstaka sjöstjärnor. Men de flesta djur är nergrävda, och det enda man ser är snirkliga sandhögar från sandmask, håligheter där småfisk har bon eller öppningar för sandmusslans sifoner.

Även i Bottniska viken, där inget tidvatten påverkar miljön och där vattnet är kraftigt utsötat, är lerbottnarna artrika, men här hittar man helt andra arter än på västkusten. Förutom snäckor, musslor och små kräftdjur finns här en mängd olika insektslarver, som fjädermygglarver och nattsländelarver.

De allra grundast belägna lerbottnarna i Bottniska viken är en mycket tuff miljö att leva i. Till skillnad från västkusten, där vattennivån ändras på ett förutsägbart och regelbundet sätt, är fluktuationerna i vattenståndet helt oförutsägbara och slumpmässiga. Inte många djurarter klarar av detta, och lerbottnarna närmast stranden är därför mycket artfattiga i detta område.