Genetiskt känsligt ålgräs

Ålgräset i Atlanten, och i våra svenska vatten, har en låg genetisk mångfald konstaterar en ny internationell studie. Det kan göra arten mer sårbar för förändringar, exempelvis nu när salthalt och temperatur ändras i och med klimatkrisen.

Ålgräset utvecklades i norra Stilla havet och spreds till Atlanten via Arktis under en varm period för mycket länge sedan. Endast ett fåtal varianter av ålgräset överlevde de kärva förhållandena i Arktis och ett antal istider som inträffade därpå minskade ytterligare den genetiska mångfalden hos det atlantiska ålgräset.

– Tidigare har vi trott att det i huvudsak är den lokala havsmiljön som styr hur ålgräset växer, och vilka växter och djur som hittas där, men den här studien visar att det i stället i stor utsträckning beror på ålgräsets genetiska historia, säger Marlene Jahnke, forskare i bevarandebiologi vid Göteborgs universitet. Hon är en av dem som bidragit till det stora projektet med att jämföra den genetiska mångfalden hos ålgräs runt om i världen.

Just nu deltar hon i ett forskningprojekt på Tjärnö marina laboratorium där ålgräs från den svenska västkusten utsätts för en konstruerad värmebölja. Idén är att se om ålgräs med större genetisk mångfald kan klara värmeböljan bättre.

Ålgräsängarna är en oerhört viktig växt för de kustnära ekosystemen i haven på norra halvklotet. Skulle ålgräset inte klara av att anpassa sig till nya förutsättningar, så är det inte bara det som dör. Det får konsekvenser för många andra arter som lever i undervattenssnåren, samt för de stora mängder kol och näringsämnen som finns lagrade i sedimentet.

– Vi har i samarbete med myndigheter börjat övervaka den genetiska mångfalden i ålgräset längs hela vår kust över tid för att se hur genetiken korrelerar med växtens nyckelroll i det marina ekosystemet. Vår studie visar på vikten av att behålla en stor genetisk mångfald och i Sverige tar myndigheterna det i beaktande, vilket är unikt, säger Marlene Jahnke.