Djupa klipp- och stenbottnar

Djupare ned på klippbottnarna, under grön- och brunalgsbältena, breder rödalgerna ut sig. Det är inte mycket ljus som når hit men rödalgerna kan utnyttja det lilla som finns. Ännu djupare ned, dit ljuset inte når, tar de fastsittande djuren över.

På västkustens djupa hårda bottnar hittar man bland annat olika sorter nässeldjur, sjöstjärnor och sjöpungar. Om man tittar in i en klippskreva kan man också ha turen att få syn på en hummer. Foto: Deep Sea Reporter

Fastsittande musslor och koraller

I de södra och mellersta delarna av Östersjön hittar man ibland här stora blåmusselbankar. På västkustens djupa klippbottnar finner man olika svampdjur och koralldjur strax under algbältet, eller grundare på skuggiga ställen. Nedanför korallerna kan berget vara nästan täckt av skålformade armfotingar och ännu djupare, från ungefär 100 meters djup och neråt hittar man stora svampdjur.

På vintern finns många arter av fisk på djupet vilka under den varmare årstiden lever grundare.

Djup hårdbotten i Västerhavet med fingerkorall (Alcyonium digitatum) och solsjöstjärna (Crossaster papposus). Foto: T Dahlin/Azote

Musselmattor ger Östersjön klarare vatten

Blåmusslan i Östersjön har få fiender, och även liten konkurrens om utrymme. De kan därför bilda täta mattor på klippor och stenar ner till mer än 30 meters djup. Blåmusslorna filtrerar enorma mängder vatten, och tar upp små partiklar exempelvis växtplankton. I och med att de är så talrika har denna filtrering en positiv effekt på vattenkvaliteten i kustområdena och bidrar till ett klarare vatten. Musselskalen i sig erbjuder en varierad miljö för andra arter, och därigenom bidrar musselmattorna till artrikedomen på de djupa klippbottnarna. Musslorna utgör själva föda åt såväl fiskar som fåglar.

I södra Östersjön är de djupa klippbottnarna ofta täckta av blåmusslor. Foto:M Andersson/Azote

Karg miljö i norr

Blåmusslan är i grunden en saltvattenart, och ju sötare vattnet blir desto svårare blir det för blåmusslan att klara sig. Norra Kvarken är gränsen norrut för blåmusslans utbredning, och i Bottenviken saknas den helt. I detta nordliga havsområde är de djupa stenbottnarna en mycket karg miljö, där man i stort sett bara hittar glesa förekomster av hinnbildande brun- och rödalger av släktena brunhudar och stenhinnor, samt enstaka svampdjur och hydroider. Frågan är varför det inte finns musslor eller liknande i Bottenviken som kan använda sig av de tomma, karga stenbottnarna. Kan det vara ett resultat av att Östersjön är så ungt, och att denna nisch i Östersjöns miljö fortfarande är ledig? Ingen vet.

ALGERNAS OLIKA FÄRGER
För att fotosyntesen ska fungera har alger och växter pigment i sina celler som kan fånga in ljusstrålarna. Det viktigaste pigmentet är klorofyll, som ger grönalger såväl som alla andra gröna växter sin gröna färg. Förutom klorofyll finns också andra pigment. Karotenoider är gula eller orangefärgade, och fungerar i fotosyntesen tillsammans med klorofyll. Fykobiliner är ännu en grupp av pigment, som endast finns hos cyanobakterier och rödalger. De finns i två former; en röd, som överväger hos rödalger, och en blå, som överväger hos cyanobakterier.