Vitaminbrist i havet
På 1970-talet dog periodvis stora mängder laxyngel utan att man förstod varför. Syndromet fick namnet M74. Kring millennieskiftet började man hitta allt fler döende sjöfåglar i våra skärgårdar, och "fågeldöden" blev ett nytt begrepp. Nu finns övertygande bevis för att allvarlig brist på ett vitamin ligger bakom båda dessa fenomen, och att betydligt fler arter är drabbade. Den stora frågan är dock fortfarande hur detta går till.
Det dröjde tjugo år innan man upptäckte att brist på vitamin B1, eller tiamin som det också kallas, var orsaken till dödligheten hos laxens yngel, och först 2009 publicerades övertygande bevis på att fåglarna också var drabbade av tiaminbrist. Nu har vi, tillsammans med andra forskare från Europa och Nordamerika, visat att bristen på tiamin dessvärre är betydligt mer utbredd än vad man tidigare känt till.
Förlamad gråtrut med vingarna vinklade ut från kroppssidan på ett sätt som är typiskt för tiaminbrist. Foto: Le Carlsson/Azote
Allvarliga effekter
Tiamin är ett livsnödvändigt ämne för i stort sett alla levande organismer. Det behövs för vår grundläggande ämnesomsättning, och brist på det leder därför till en rad olika symptom. Förändrat beteende, nedsatt immunförsvar och mycket allvarliga effekter på fortplantningen är några av dem. Långt gången tiaminbrist leder till döden, men även små underskott kan få allvarliga konsekvenser på hälsa och reproduktion, och i förlängningen leda till att populationer minskar och försvinner.
Allt tiamin i näringsväven produceras av växter, samt av vissa svampar och bakterier. Det innebär att alla djur måste få i sig ämnet via födan. Kroppen kan inte heller lagra några större mängder, utan måste få en kontinuerlig tillförsel av detta viktiga näringsämne via födan.
Stor utbredning
Nu har vi påvisat tiaminbrist hos tusentals individer av flera arter som finns spridda över stora delar av norra halvklotet: från Stilla havet utanför Nordamerikas västkust, via de stora sjöarna på gränsen mellan USA och Canada, och via Atlanten och Island till Östersjön, som verkar vara särskilt hårt drabbad.
I vår senaste undersökning kunde vi konstatera allvarlig tiaminbrist hos sex av sju studerade arter: blåmussla, ejder, både europeisk och amerikansk ål, atlantlax och öring. De undersökta strömmingarna från ett lekområde i Blekinge verkade däremot inte ha tiaminbrist, vilket visar att det fortfarande går att finna sådana individer i miljön.
Vår bedömning är att tiaminbrist kan vara en viktig förklaring till att många djurpopulationer har minskat så kraftigt de senaste decennierna. Ålen och ejdern är ett par exempel på arter som minskat mycket dramatiskt. Vi har dessutom visat att ejderns tiaminbrist med största sannolikhet beror på för lite tiamin i blåmusslorna, som är ejderns huvudföda. Det väcker frågan om tiaminet är påverkat i de växtplankton som musslorna livnär sig på.
Numera lägger fåglar ofta ägg i varandras bon, vilket är en beteendestörning. Här ses ett bo av vitkindad gås med ett ejderägg. Foto: Le Carlsson/Azote
Episodisk förekomst
En annan mycket viktig upptäckt är att tiaminbristen förekommer episodiskt. Den drabbar djuren under en tid, kanske något eller några år i ett område, varefter den tillfälligt försvinner för att sedan återkomma. Det är speciellt tydligt hos laxen i svenska älvar.
Detta fenomen talar emot klassiska miljögifter som orsak, eftersom dessa ämnen inte varierar på det sättet i miljön. Även om tiaminbristen är tillfällig är det många av symptomen som stannar kvar hos de drabbade individerna.
Samhällets syn
Trots att allvarlig tiaminbrist har observerats sedan början av 1970-talet, så har den mesta forskningen handlat om direkt dödlighet och inte andra hälsoeffekter.
Det påminner starkt om hur man såg på effekterna av klassiska miljögifter i början, då man nästan uteslutande studerade direkt dödlighet. Det var inte förrän i mitten av 1960-talet som man började uppmärksamma andra hälsoeffekter och insåg att allvarlig giftverkan förekom redan vid betydligt lägre koncentrationer. Det blev då uppenbart att problemen var mycket allvarligare än man tidigare hade insett, precis som för tiaminbrist nu.
Eftersom några av de första symptomen på tiaminbrist är förvirring, svårighet att röra sig och ökad risk för infektioner är det lätt att inse att det kan få stora effekter på både individ- och populationsnivå. Förvirrade sjöfåglar som lägger sina ägg i fel bo eller befinner sig på konstiga platser som vägar och åkrar är för oss lätta att observera. Liksom laxyngel som dör i odlingar. Men kanske kan tiaminbrist också orsaka att ålar inte orkar simma till Sargassohavet eller bidra till de sentida utbrotten av fågelinfluensa.
Blåmusslan är det första ryggradslösa djuret där tiaminbrist påvisats. Kan det bero på att tiaminproduktionen är påverkad i de växtplankton som musslorna livnär sig på? Foto: Tony Holm/Azote
Vad är orsaken?
Det övergripande målet för forskningen är förstås att finna den bakomliggande orsaken till tiaminbristen. Mycket talar för att orsaken är av kemisk natur, men innan man kan börja testa olika misstänkta ämnen måste man veta vilka arter, nivåer i näringsväven och geografiska områden som är drabbade och hur tiaminbristen varierar i tiden. Det arbetet har vi nu till stor del gjort.
Nu är det därför dags att försöka förstå mekanismen bakom tiaminbristen. En möjlighet är att det rör sig om för lite tiamin i djurens föda, snarare än något fysiologiskt problem som förhindrar upptaget hos de drabbade djuren. Först i nästa steg kan man sedan söka efter den yttersta orsaken, i detta fall om, och i så fall varför, det finns för lite tiamin i djurens föda.
Framtidsperspektiv
Idag pågår omfattande globala populationsminskningar, som ibland anses utgöra det sjätte massutdöendet. Sedan 1970-talet har antalet individer av jordens landlevande och marina ryggradsdjur minskat med hälften, och mellan 1950 och 2010 minskade antalet individer av havsfåglar med hela 70 procent. Denna förlust av biologisk mångfald har av andra forskare utpekats som det just nu allvarligaste hotet mot livet på jorden.
Förvisso finns flera bidragande orsaker till detta, men vi kan idag inte utesluta att den observerade tiaminbristen är så allvarlig att den bidrar signifikant till det pågående globala utdöendet av många djurarter.