Vem lever var

Den svenska kusten är mycket variationsrik med grunda vågskyddade vikar omgivna av breda vassbälten, öppna sandiga stränder och vågexponerade sten- eller klippkuster. Bottentypen, det vill säga om det är en mjuk, lerig eller sandig botten, eller en fast klippa, avgör vilka arter som lever där.

Vilka arter som lever var styrs bland annat av om botten är mjuk eller hård. Alger måste ha ett fast underlag, och vattenväxter en mjuk botten. Under ett visst djup finns inte tillräckligt med ljus för växter.

Viktigt sitta kvar

På klipp- och stenbottnar är vattenomsättningen ofta god. Det ger bra syresättning och födotillgång för filtrerande djur. Det viktigaste för alger och djur som lever där är att hålla sig kvar så att de inte spolas bort. Blåmusslan har speciella så kallade byssus-trådar som fäster den mot bottnen. Havstulpaner sitter fast med hjälp av ett speciellt lim som härdar i vatten. Filtrerande havsborstmaskar bygger hårda kalkrör på berget. Alger saknar rotsystem, men bildar fästplattor som hjälper dem att sitta fast på stenar eller klippor.

Blåstången saknar rotsystem. Istället har den fästplattor som gör att den kan sitta fast på stenar och klippor. Foto: N Wijkmark/Azote

Svårt med syre

På mjuka bottnar hittar vi växter med rotsystem. Många av djuren lever nedgrävda. I grunda, vågskyddade vikar med mjuk botten och dålig vattenomsättning kan syretillgången ofta bli låg, speciellt under natten när växterna inte kan fotosyntetisera. På västkusten gör tidvattnet att grunda vikar regelbundet blir torrlagda. Djur som lever i sådan miljö har olika knep för att klara detta. Den röda fjädermygglarven har ett hemoglobinliknande ämne som ökar dess förmåga att ta upp syre. Dykarbaggarna hämtar sitt syre från luften. De är ludna på magen vilket gör att små luftbubblor fastnar där. Fiskar har en fördel eftersom de kan simma iväg och byta miljö om det blir ont om mat eller om syrehalten blir för låg. Andra djur kryper upp ur sina gångar eller stänger in sig i sina skal. Till skillnad från på land så är syret begränsande för livet i havet. De flesta djur i havet är känsliga för långvarig syrebrist.

Alger i olika färger

Djuputbredningen av rotade vattenväxter, stora alger och mikroskopiska växtplankton styrs av tillgången på ljus. Ett enkelt sätt att mäta hur långt ned i vattenmassan ljuset når är att mäta siktdjupet. Det dubbla siktdjupet anger ungefär hur djupt ned alger och växter kan överleva. Algens pigment avgör vilka djup den kan leva på. Grundast växer gröna växter och alger som tar upp det röda ljuset. Längre ned kommer brunalger och djupast ned växer rödalgerna som tar upp det gröna ljuset. Algerna ger skydd åt många djur såsom fisk och räkor. Och på algerna växer ibland olika mossdjur eller nässeldjur som ger föda åt nakensnäckor.

Rödalger växer djupt ner. De är specialister på att nyttja det gröna ljuset som tränger ner längst. Foto: H Kautsky/Azote

Dit ljuset inte når

På de djupa bottnarna, dit knappt något ljus når, finns inga växter eller alger. I Östersjön finns här nere endast ett fåtal djurarter, men antalet djur kan ändå vara stort. Är det en hård botten i Egentliga Östersjön så dominerar blåmusslan och på de djupa mjuka bottnarna finns bland annat östersjömusslor, vitmärlor och havsborstmaskar. Här finns även gott om bakterier.

På Västkusten är den biologiska mångfalden mycket större, både inom och mellan arter. Hårdbottnarna är mycket artrika och konkurrensen om utrymme är stor. Många djur på hårdbottnen är fastsittande och filtrerar vattnet. Mellan dem kilar räkor och olika maskar runt. Nere på mjukbottnen är det något färre arter. Räkor, sjöstjärnor, eremitkräftor och plattfisk patrullerar bottnarna efter mat, piprensare och ormstjärnor är delvis nedgrävda och havskräftor lever i gångar nere i leran.

Genom att kunna sväva i vattnet kan man hålla sig vid ytan, där både ljus och näring finns. På bilden en öronmanet. Foto: S. Beskow/Azote.

Att flyta är bra

Ute till havs, i det fria vattnet, är miljöförhållandena utjämnade. Anpassningar till att hålla sig svävande är viktiga egenskaper för både små och stora djur så att de inte sjunker till botten. Exempel på sådana anpassningar är oljedroppar hos kiselalger. Cyanobakterier har ytförstorande utskott och gasfyllda blåsor. Maneter består mest av vatten och behöver inte röra på sig mycket för att flyta runt i vattnet. De flesta benfiskar har en simblåsa som hjälper dem att hålla sig på rätt plats i vatten. Hajar som simmar mycket har ofta en stor och fet lever som liksom oljedropparna hos kiselalger ger dem flytkraft.