Salt och sött

Vattnet i de svenska havsområdena blir mer utsötat ju längre in i Östersjön man kommer. Från Kattegatt strömmar salt havsvatten in genom de smala sunden Öresund och Bälten. Den låga salthalten i norra Östersjön beror på alla floder och älvar som rinner ut där. Från västkusten, in i Egentliga Östersjön och vidare upp till Bottenviken minskar salthalten från cirka 30 promille till nära sötvatten.

Vatten i olika lager

Saltvatten är tyngre än sötvatten. Det innebär att det söta vattnet ligger vid ytan och det salta vid botten. Gränsen mellan skikten kallas för språngskikt. I Östersjön och Västerhavet bildas det två eller flera sådana skikt. Gränsen mellan dessa vattenmassor uppträder i Egentliga Östersjön på 40-80 meters djup där ytvattnet håller en salthalt på 6-8 promille och bottenvattnet en halt på 11-20 promille. På grund av skillnaden i salthalt blandas dessa skikt aldrig helt med varandra. Under sommarhalvåret skiktas vattnet även av skillnad i temperatur. Det kalla och saltare vattnet ligger djupast och det varmare och sötare vattnet överst. Under höstens stormar blandas vattnet i de övre vattenmassorna om och både salthalt och temperatur kan då bli samma ända ner till 30 meters djup. På våren värms ytvattnet upp igen, och vattnet börjar åter skikta sig.

Salthaltsskiktning i södra Östersjön. Saltvatten (blåare färg) är tyngre än sötvatten. Det ljusare söta vattnet strömmar ut ur Östersjön vid ytan. När salt vatten kommer in i Östersjön sker det längs med botten. Det ska sedan över flera trösklar för att komma längre in i Östersjön. De olika skikten blandas aldrig helt med varandra. Illustration: J Lokrantz/Azote

Sött vatten strömmar ut ur Östersjön

Sverige har inte mycket tidvatten jämfört med många andra länder. På västkusten varierar vattenståndet med ungefär 40 cm mellan ebb och flod. I Östersjön varierar det vanligen bara några centimeter. Vid speciella väderförhållanden kan vattennivån dock sjunka undan eller stiga uppåt en meter. Vattenståndet är i medeltal högre i Östersjön än i Västerhavet. Det beror på den stora tillförseln av sötvatten från älvar och floder runt Östersjön. Detta söta ytvatten strömmar ut ur Östersjön likt en jättestor flod. Vattenmassor motsvarande världens åttonde vattenrikaste flod, Mississippi, strömmar ut ur Östersjön genom de danska sunden. Östersjön är det näst största brackvattenhavet på jorden. Brackvatten betyder att vattnet varken är riktigt salt eller riktigt sött, utan bräckt.

Om tidvatten
Tidvatten orsakas av månens och solens dragningskraft. Det ger rörelser i vattnet, och vattenståndet ändras på ett regelbundet sätt. Rekordet på jordklotet är den kanadensiska atlantkusten, där skillnaden mellan ebb och flod kan vara 20 meter. Längs Sveriges kust är det bara västkusten som är påverkat av tidvatten, och där är skillnaden mellan ebb och flod bara några decimeter. Tidvattnet gör att vissa grunda vikar torrläggs på ett regelbundet sätt. De arter som lever där är anpassade efter denna regelbundna torrläggning, och dessa miljöer kan vara mycket artrika.

Sällsynta saltvatteninbrott

Ibland på vintern, om vattenståndet i Östersjön är lågt och det blåser hårt från sydväst flera veckor i sträck, kan större mängder saltvatten driva in från Västerhavet över trösklarna i de danska sunden. Stora saltvatteninbrott inträffar numer mycket sällan - vanligtvis är det mer än tio år emellan dem. På grund av det begränsade vattenutbytet kan kemikalier och annat som släpps ut i Östersjön blir kvar där väldigt länge.

För att ett saltvatteninbrott ska ske krävs att vattenståndet i Östersjön är lågt, och att det blåser hårt från sydväst under en längre tid. Det sker inte så ofta. Foto: T Svensson/Azote

Om tidvatten

Tidvatten orsakas av månens och solens dragningskraft. Det ger rörelser i vattnet, och vattenståndet ändras på ett regelbundet sätt. Rekordet på jordklotet är den kanadensiska atlantkusten, där skillnaden mellan ebb och flod kan vara 20 meter. Längs Sveriges kust är det bara västkusten som är påverkat av tidvatten, och där är skillnaden mellan ebb och flod bara några decimeter. Tidvattnet gör att vissa grunda vikar torrläggs på ett regelbundet sätt. De arter som lever där är anpassade efter denna regelbundna torrläggning, och dessa miljöer kan vara mycket artrika.

Brist på syre ger döda bottnar

Syre är nödvändigt för allt högre liv i havet. Ytvattnet tillförs syre genom utbyte med atmosfären och växters fotosyntes. I djupvattnet finns inga växter. Där förbrukas syre istället genom att organiskt material bryts ner. Endast genom tillförsel av syrerikt vatten kan syrehalten stiga. Östersjön består av flera djuphålor med stora trösklar mellan sig. I dessa hålor samlas det saltare vattnet. Eftersom ingen blandning sker med det sötare ytvattnet förbrukas syret och syrefria bottnar kan uppstå. Dessa så kallade döda bottnar har blivit allt vanligare i Egentliga Östersjön. I Bottniska viken är förhållandena bättre på grund av större omblandning och vattenomsättning. När ett saltvatteninbrott sker kommer nytt syrerikt vatten in längs bottnen, men de stora trösklarna gör att det inte når alla delar av Östersjön. I Bottniska viken utgörs bottenvattnet av ett mellanskikt från Egentliga Östersjön.

I Egentliga Östersjön finns flera djuphålor med trösklar mellan sig. I dessa hålor blir syrehalterna lätt väldigt låga. Foto: J Lokrantz/Azote