Östersjöns historia

Östersjön är ett ungt hav. Under endast 12 000 år har miljön växlat från smältvattensjö till Atlantvik till insjö till brackvattenhav. För att förstå vad som händer med Östersjön idag, hjälper det att kunna dess historia. I havsbotten finns ett historiskt arkiv. Det har byggts upp av partiklar och skal från till exempel döda kiselalger som snöar ner och lagras i djupa områden utan vågrörelser och strömmar. Genom att studera dessa sediment kan man rekonstruera utvecklingen.

Östersjön har genomgått flera utvecklingsstadier under de senaste 12 000 åren.

Animering från Lektionsbanken om Östersjön från Stockholms universitets Östersjöcentrum.

En sjö av is och smältvatten

När isen efter den senaste istiden smälte och drog sig tillbaka bildades en stor smältvattensjö. Detta var det första förstadiet till Östersjön. Den Baltiska issjön växte fram under nästan tretusen år. När iskanten hade dragit sig tillbaka till Mellansverige trängde vattnet igenom vid berget Billingens nordspets. En vattenvolym motsvarande en tredjedel av vattnet i dagens Östersjö forsade ut i Atlanten. På bara några få år sjönk vattennivån med 25 meter, ner till världshavens nivå. Typiskt för sediment från denna tid är den varviga glacialleran, där ränderna uppstått på grund av skillnader i avsättningen av material under sommar och vinter.

Baltiska issjön cirka 11 600 år sedan.

En kort salt period

Isen fortsatte att smälta när klimatet blev varmare. Det stora utflödet av smältvatten hindrade saltvatten från att komma in, trots den ganska stora öppningen mot Atlanten. Under cirka 200 år blev det dock tillfälligt kallare vilket minskade avsmältningen. Salt Atlantvatten kunde komma in och Yoldiahavet tog form. Från denna tid kan man hitta skalrester från marina arter, exempelvis Yoldiamusslan som numera återfinns i Norra ishavet. Vikaresäl och skorv, arter som fortfarande finns i Östersjön, härstammar också från denna period.

Yoldiahavet cirka 11 200 år sedan.

Återigen en insjö

Den tunga inlandsisen pressade ner jordskorpan, och när isen sedan smälte höjde sig landmassan. Sundet i Mellansverige grundades sakta upp för att till slut stängas helt och hållet. Nu var Östersjön åter en insjö, den så kallade Ancylussjön. Landhöjningen fortsatte, men i de södra delarna av Sverige gick den inte längre lika fort. Ancylussjöns yta steg snabbare än landhöjningen i söder. Resultatet av detta blev ett nytt utlopp, troligen genom de danska sunden. Under denna sötvattenperiod avsattes en lera i vilken man kan finna skalrester från Ancylussnäckan, en sötvattenart som fortfarande är vanlig i svenska åar.

Ancylussjön cirka 10 500 år sedan.

Ett brackvattenhav tar form

Inlandsisarna fortsatte att smälta och världshavens yta steg snabbare än landhöjningen i söder. Vattendjupet i de danska sunden kom därför att öka och även Öresund öppnades, vilket ledde till att mer och mer saltvatten trängde in i Östersjön. Detta nya hav, Littorinahavet, såg geografiskt ut ungefär som Östersjön gör idag, men var något saltare. Typiskt för perioden är laminerade sediment med svarta ränder. Dessa kan endast bildas om det är syrefri miljö under en längre tid, annars förstörs lamineringen av de grävande djuren på botten. Döda bottnar har alltså funnits tidigare i Östersjöns historia. Man hittar även tecken på blågrönalgblomningar i Littorinasedimenten. Epoken har fått sitt namn från Littorinasnäckan som numera finns i södra Östersjön och på svenska västkusten.

Littorinahavet cirka 6 500 år sedan.

Vår tids Östersjö

När världshaven inte längre tillfördes något smältvatten upphörde höjningen av havsytan. Däremot fortsatte landhöjningen. Detta fick till följd att Öresund och Stora och Lilla Bält grundades upp och att saltvatten mindre ofta kom in över de grunda trösklarna i sunden. Östersjön är idag ett brackvattenhav, varken sött eller salt. Salthalten sjunker från världshavens dryga 30 promille till 10 promille söder om de danska sunden, och nästan rent sötvatten i norra Bottenviken. I sedimenten från det senaste århundradet ser man tydliga tecken på övergödning. Man kan hitta skal från kiselalger som trivs i näringsrika vatten. Även miljögifter dyker upp i sedimenten under denna tid. Denna epok, som fortfarande pågår, kommer kanske av framtida geologer att kallas Macomahavet efter Östersjömusslan, Macoma balthica som härstammar från saltare vatten. Eller Lymneahavet efter en sötvattensnäcka. Båda förekommer i riklig mängd i dagens Östersjön, vilket visar att vattnet varken är salt eller sött.

Dagens Östersjö

Östersjön i siffror

Östersjön är idag nästan helt omringat av land. Inom avrinningsområdet bor mer än 85 miljoner människor, fördelade på hela eller delar av 14 länder. Avrinningsområdet är 1,7 miljoner km2, drygt fyra gånger så stort som havet. 450 km3 sötvatten från land tillförs Östersjön varje år. Dess yta mäter 387 000 km2 och den totala vattenvolymen är 21 200 km3. Medeldjupet är 56 meter och det maximala djupet, som återfinns vid Landsort, mäter 459 meter.

Källa:

Denna text bygger på fyra artiklar som geologen Thomas Andrén vid Stockholms universitet skrev till tidskriften Havsutsikt. Vid citering anges havet.nu som källa.

Östersjöns historia i fyra delar (artiklar ur Havsutsikt):
Baltiska Issjön - eller hur det hela började
Yoldiahavet - en viktig parentes
Ancylussjön - fortfarande ett mysterium
Littorinahavet - en salt historia