Bättre riskbedömning av mikroplaster

Det är svårare än man kan tro att avgöra miljörisker med mikroplaster. I denna avhandling har Sophia Reichelt visat några viktiga saker som man behöver ha koll på när man gör tester för att avgöra hur farliga mikroplaster – eller sotpartiklar – kan vara. Med hjälp av dessa metoder kan tolkningen av resultaten underlättas och mer ekologiskt relevanta riskbedömningar göras.

Miljörisker med mikroplaster i havet och hur de kan påverka levande organismer har väckt berättigad oro. De metoder som använts för att utvärdera olika effekter fungerar dock inte så bra.

En viktig egenskap hos mikroplaster är deras tendens att aggregera och interagera med olika ämnen i sin omgivande miljö, inklusive med bakterier. För att hitta bättre metoder och få mer tillförlitliga riskbedömningar behöver vi förstå hur partikelbeteende, biofilmbildning och mikrobiell kolonisering påverkar organismernas respons på mikroplaster.

I denna avhandling har Sophia Reichelt undersökt just detta, och använt den lilla vattenlevande hinnkräftan Daphnia magna som modellorganism, precis som man ofta gör i riskbedömningar av olika möjligen giftiga ämnen. Daphnia filtrerar vatten och äter små partiklar av organiskt material, och kan därmed få i sig även mikroplaster.

Hennes resultat visar att testorganismen själv, mängden löst organiskt material och mineralpartiklar samt förstås mikroplasterna kan påverka exponeringsförsöken. Hinnkräftan för med sig mikroorganismer till exponeringssystemet, vilket resulterar i biofilmbildning på partiklarna. Både mikroplaster och biofilmer stimulerar aggregering av partiklar vilket minskar dödligheten hos Daphnierna och gör det svårt att tolka resultaten av testerna.

Genom att bedöma partiklarnas storleksfördelning och förekomsten av biofilmer i ekotoxicitetstester av mikroplaster – och andra fasta avfallspartiklar, som sot – kommer tolkningen av resultaten att underlättas och mer ekologiskt relevanta riskbedömningar att göras.