Mikrober snabba att konsumera metan

Marina mikroorganismer "äter" klimatgasen metan som bubblar upp från havsbotten, och kan på detta vis bidra till lägre halter frisatt metan. Mikroberna kan dessutom anpassa sin konsumtion och äta mer när utsläppen ökar.

Forskare från Stockholms universitet har undersökt mikroorganismernas, eller mikrobernas, roll när det gäller regleringen av metanutsläpp i ett utsläppsområde vid Svalbard. Resultaten visade att när utsläppen av metan från bottensedimenten ökade kunde de ”metanätande” mikroberna anpassa sin konsumtion därefter.

Mikrober spelar en viktig roll för att minska metanutsläppen från havsbottnen, och därmed också för att förhindra försurningen av havet (när metan omvandlas till koldioxid i havet) eller den globala uppvärmningen (när metan lämnar havet och transporteras upp i luften).

Metan är mikrobernas energikälla och processen när de ”äter” kallas anaerob oxidation av metan (AOM). Den innefattar två typer av mikroorganismer som samverkar för att utvinna kol och energi från metan, utan att ha tillgång till syre. Processen bidrar till minskade metanutsläpp från marina sediment, och blir därför en viktig så kallad kolsänka i världshavens bottnar.

Tidigare har forskare trott att processen varit för långsam för att hinna reagera på metanutsläpp, och därför inte så effektiv. Men nu visar nya studier att detta kanske inte stämmer. Nära Storfjordrenna på Svalbard, där studien genomfördes, var AOM-processen snabbare än forskarna förväntade sig. När större mängder metan lämnade bottensedimenten kunde mikroorganismerna hålla samma takt och ”äta upp” mycket av metanet innan det kom ut i havsvattnet.

– Utsläpp av metan från havsbotten i Arktiska havet är ett väldokumenterat fenomen, men få studier har undersökt hur de naturliga miljöerna hanterar och mildrar metanutsläppen. Vår viktigaste upptäckt är att mikroorganismerna kan konsumera metan snabbare än vi förväntade oss, säger Wei-Li Hong, docent i geokemi vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom studien.

Metanet utanför Svalbard förekommer i så kallade gashydrat – ett isliknande ämne som består av vatten och metan, som bildas på djupt nere på havsbotten under högt tryck och vid låg temperatur. Metan infrusen på detta sätt beräknas vara den största kolkällan på jorden. Metanmolekylen består av en kolatom och fyra väteatomer och är en 25 gånger mer kraftfull klimatgas än koldioxid.