Lättare att säga hur havet mår
Hur mår havet egentligen? Det är en av de vanligaste frågorna till oss som arbetar med havsfrågor. Bilder och berättelser om oljeskadade fåglar, övergödda vikar, döda bottnar och giftig fisk etsar sig fast, och får många att bekymra sig över havets miljötillstånd.
Svaret på frågan är dock långt ifrån enkelt, men arbete pågår för att hitta ett enhetligt sätt att beskriva hur havet mår, och kunna påvisa effekter av störningar som är orsakade av oss människor.
EU:s medlemsländer var framsynta nog att redan år 2000 enas om målet att alla Europas sjöar, vattendrag och kustvatten ska må bra, så att ekosystemen fungerar och ekosystemtjänsterna bibehålls. Man tog fram gemensamma riktlinjer för hur arbetet ska gå till genom det så kallade Vattendirektivet, och fastslog att alla vatten måste uppnå god ekologisk status.
Vattendirektivet innebar ett nytt sätt att se på miljön och konsekvenserna av utsläpp. Vad kan människor och natur utsättas för utan att ta alltför stor skada? Foto: Annika Söderpalm
WATERS
Forskningsprogrammet Waters har under fem år jobbat med att utveckla bättre och säkrare metoder för bedömning av hur svenska sjöar, vattendrag och kustområden mår. Ett trettiotal forskare har arbetat med den stora forskningssatsningen. Resultaten ska vara vetenskapligt hållbara och praktiskt användbara i förvaltningen av Sveriges vattenmiljöer. Programmet har fokuserat på:
- Val av vad man ska titta på, och hur,
- Kopplingen mellan biologi och mänsklig påverkan,
- Metoder för att definiera referensvärden och klassgränser,
- Hantering av osäkerhet i statusbedömningarna,
- Ekologiskt relevanta riktlinjer för samlad bedömning.
Waters är en förkortning av Waterbody Assessment Tools for Ecological Reference conditions and status in Sweden. Forskningsprogrammet har drivits och koordinerats av Havsmiljöinstitutet, och har finansierats av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.
Bedömningarna av ekologisk status görs av länsstyrelser och vattenmyndigheter. När resultaten som Waters nu presenterar börjar användas i praktisk vattenförvaltning, kommer sannolikt kvaliteten i bedömningarna att öka och dessutom blir vissa delar av arbetet enklare.
Ett nytt sätt att se på miljön
Det här var ett nytt sätt att se på miljön och konsekvenser av utsläpp och annan påverkan. I stället för att fastställa utsläppsmängder från enskilda källor utgick man från tillståndet i miljön. Vad kan människor och natur utsättas för utan att ta alltför stor skada? Syftet var att åstadkomma en långsiktigt hållbar hantering av våra vattenresurser. Samma synsätt återkommer i våra svenska miljömål och i de nyligen antagna globala hållbarhetsmålen.
När dessa politiska mål antogs fanns ingen detaljerad plan för hur god status skulle definieras i praktiken och med vilka metoder. Att översätta målen till användbara verktyg har därför varit en uppgift för forskning och myndigheter. Ett första försök gjordes i samband med EU:s beslut, och har använts sedan dess.
Nuvarande metoder har dock en del brister. Forskningsprogrammet Waters har därför under fem år jobbat på att förbättra befintliga metoder, och att dessutom föreslå helt nya. Syftet är att bedömningarna av miljötillståndet i svenska sjöar, vattendrag och kustområden ska bli bättre. I denna artikel fokuserar vi främst på hur det fungerar för havsområden.
Tillståndet för växt- och djursamhällen är viktigast för statusklassningen.
Statusklassning - så funkar det
Det viktigaste för att bedöma miljötillståndet, den så kallade ekologiska statusen, är att undersöka vad som utmärker växt- och djurlivet på den aktuella platsen. Man tittar förstås även på utmärkande drag för kustområdet; som djup, bottenförhållanden och vågexponering. Man undersöker också allmänna förhållanden i vattnet, såsom salthalt, temperatur, syrehalt och siktdjup och även halter av näringsämnen och miljögifter.
Samhällen som undersöks för statusklassning
Undersökningarna av växtplanktonsamhälle, vattenväxter och bottenlevande djur avgör bedömningen av hur ett kustområde mår och om statusen skall klassas som god eller dålig. Det är här forskningsprogrammet Waters har gjort sin viktigaste insats för att förbättra bedömningarna.
VÄXTPLANKTON
Växtplankton är pyttesmå men många, och de är grunden för allt liv i havet; havets gräs. Övergödning gör att de blir fler än djuren klarar att äta upp, vilket orsakar många problem i havet. Artrikedomen är stor, och det krävs expertkunskap för att undersöka artsammansättning i ett havsområde. Vanligen uppskattas därför den sammanlagda mängden växtplankton genom att mäta biomassa eller mängden klorofyll i vattnet under sommaren. Waters föreslår att provtagningsperioden ska vara kortare och senare i Östersjön och längre i Västerhavet. De önskar också oftare använda artsammansättning och algblomningar i bedömningen, framför allt för skadliga algblomningar och arter som ökar vid kraftig övergödning. Foto: Helena Höglander
VATTENVÄXTER
Alger och vattenväxter fungerar som havets skogar och ängar på grunda bottnar. Statusen bedöms idag genom att undersöka hur djupt ett antal viktiga arter förekommer. Djuputbredningen påverkas av hur klart vattnet är. Övergödning gör att vattnet blir grumligare. Waters föreslår att övervakningen av kustens vegetation delas upp efter om bottnarna är hårda eller mjuka eftersom detta har stor betydelse för vilka arter som finns. Artrikedom och täckningsgrad är de bästa måtten för att avgöra om ett område mår bra. Även djuputbredningen hos ålgräs kan fungera som en bra indikator för att påvisa övergödning på västkusten. Foto: Tobias Dahlin/Azote
BOTTENLEVANDE DJUR
De många djur som lever på eller nedgrävda i havets vidsträckta lerslätter är olika känsliga för miljöpåverkan. För att ta reda på hur ett bottensamhälle mår undersöker man diversiteten, alltså hur många arter som finns och hur många av varje. Samtidigt jämför man andelen arter som är känsliga respektive tåliga mot föroreningar och andra störningar. För att förbättra bedömningarna föreslår Waters nya metoder för att beräkna arternas känslighetsvärde och kunna kompensera för tillfälliga ökningar av enskilda arter. Man kompenserar också för vattendjupets stora betydelse för bottensamhället, liksom för naturliga variationer i Östersjöns artfattiga miljö. Foto: Nicklas Wijkmark/Azote
FISK
Bedömning av fisk i kustvatten ingår egentligen inte i Vattendirektivet, men däremot i det näraliggande Havsmiljödirektivet. Eftersom fisk är en ekologiskt viktig grupp i kustekosystem föreslår Waters att man harmoniserar kraven och använder liknande klassgränser och bedömningar. Det skulle göra helhetsbedömningen av svenska kustekosystem enklare. Gränsen för god status bör sättas så att den tar hänsyn till den lokala miljöns naturliga förutsättningar för fisk, antingen med hjälp av historiska data eller statistisk modellering. Artrikedom, mängd karpfisk och rovfisk är lämpliga indikatorer att mäta. Foto: Martin Almqvist/Azote
Exempel på statusklassning
I praktiken är det mycket få områden längs den svenska kusten där man undersöker samtliga samhällen som ingår i bedömningsgrunderna. Även om man bör sträva åt att få underlag från så många som möjligt, kan det vara så att ett räcker för en tillförlitlig statusklassning. Waters har också tagit fram förbättrade metoder för att bedöma områden där biologiska data delvis saknas. I de fall biologiska undersökningar helt saknas kan man använda underlag från angränsande vatten för bedömning, om områdena och påverkansgraden är likartade. Övervakningen kommer också att revideras för att minska dessa problem.
Från politik till praktik
Det man är ute efter är att hitta ett enhetligt sätt att beskriva hur vattenmiljön mår, och kunna påvisa effekter av störningar som är orsakade av oss människor. En faktor som komplicerar det hela är den naturliga variationen.
En annan utmaning är svårigheten att hitta opåverkade områden att jämföra med vid bedömningen
Längs Sveriges långa kust är exempelvis salthalt något som varierar kraftigt. Bara ett fåtal av Skagerraks arter kan överleva i den låga salthalten i Östersjön. I gengäld finns många sötvattensarter i Östersjön som inte klarar salthalten på svenska västkusten. Säsongerna är förskjutna i tid från norr till söder, och även för is- och näringsförhållanden finns avsevärda skillnader. En av slutsatserna från forskarna i Waters är att man ska ta mer detaljerad hänsyn till lokala miljöförhållanden när man studerar tillståndet. Då minskar effekten av naturlig variation och det blir lättare att upptäcka effekter av mänsklig påverkan.
En annan utmaning är svårigheten att hitta opåverkade områden att jämföra med vid bedömningen. Istället har man använt historiska data från undersökningar som gjordes innan vår miljöpåverkan var så stor, och också geologiska undersökningar som kan visa hur ett område fungerade för länge sedan.
Forskarna har också utvecklat ett verktyg som med hjälp av statistiska beräkningar lägger ihop alla resultat för ett vattenområde till ett enda sammanvägt värde. Precis som tidigare gäller försiktighetsprincipen, alltså att det sämsta resultatet får väga tyngst. Verktyget beräknar också hur säker man kan vara på att en speciell statusbedömning är riktig. Detta är ett betydande framsteg jämfört med dagens metoder.
Rätt svar på frågan
Miljötillståndet i en vik i Bohuslän kommer alltså att kunna jämföras med en fjärd i Stockholms skärgård eller med Sundsvallsbukten. Rent av med Finska viken, Engelska kanalen och spanska Solkusten. Vår vårdslösa hantering av havet som naturresurs har sakta börjat förändras, och snart kommer förhoppningsvis svaret på frågan om hur havet mår att kunna besvaras med ett "Jo tack - i vårt havsområde har vi god status!
