Visst gör det ont när kräftor kokar
Forskningen utmanar gamla tankemönster, och plötsligt förstår vi att även djuren i havet är kännande varelser. Snart kan de tiofotade kräftdjuren omfattas av djurskyddslagen.
De flesta kanske hade det på känn – att kokas levande kan inte vara en behaglig upplevelse för någon. Den som ändå tvivlar kan fråga Albin Gräns, doktor i zoofysiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
– Det finns starka bevis för att kräftor och humrar är kännande varelser. Jag är själv överraskad över hur många vetenskapliga studier det finns som bekräftar det, säger han.
Som del i en expertgrupp har han tillsammans med SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd skrivit ett yttrande till Jordbruksverket som sammanfattar den senaste forskningen på området. Fokus ligger på den stora grupp djur som kallas leddjur, och rådet har utgått från åtta kriterier. Det handlar dels om rent fysiska förutsättningar, som om djuren har en integrerande hjärna som kan bearbeta signalerna från nervtrådarna, men också om djurens beteende. Försöker de till exempel undvika situationer som tidigare orsakat smärta? Verkar de väga hotfulla situationer mot möjligheten till belöning? Hur reagerar de på smärtlindrande och ångestdämpande medel? Albin Gräns har särskilt tittat på de tiofotade kräftdjuren, och här ingår alla de skaldjur som brukar hamna på våra tallrikar – kräftor, humrar, krabbor och vår vanliga nordhavsräka.
– Jag har svårt att se att Jordbruksverket kan bortse från den här kunskapen. Och det skulle kunna leda till jättestora förändringar, inte minst för livsmedelsbranschen, säger han.
Även en kräfta kan uppleva stress, smärta och lidande, det visar den senaste forskningen. Frågan är vad vi människor gör av kunskapen. Foto: Vaclav Matous/Shutterstock
Alla djur lika inför lagen
Djurens förmåga att uppleva smärta och lidande ska vara vägledande för hur vi behandlar dem. Tanken formulerades redan i slutet av 1700-talet av den brittiske juristen och filosofen Jeremy Bentham. Den har senare vidareutvecklats av inflytelserika tänkare som Peter Singer på 1970-talet och inspirerat stora delar av djurrättsrörelsen. Principen är också en central utgångspunkt i den svenska djurskyddslagen.
– Djurskyddslagen gör egentligen inte någon skillnad på olika arter. Har man möjlighet att känna smärta och lidande så är man automatiskt med. Sen spelar det ingen roll om man är en hund, katt, fisk eller kräfta, förklarar Albin Gräns.
Gränserna flyttas
Idag vet vi att fiskarnas smärtreceptorer fungerar på ungefär samma sätt som hos människor. Majoriteten av forskarvärlden är överens om att de är kapabla att uppleva såväl smärta som stress, rädsla och andra avancerade kognitiva medvetandetillstånd. Så småningom har fokus för diskussionen flyttat till andra arter.
– Och nu är vi framme vid leddjuren. När det gäller smärta är de mycket mer lika oss än man tidigare trott. Men tittar man på kräftor och humrar blir det också uppenbart hur mycket de har gemensamt med insekterna. Vårt yttrande handlar faktiskt ganska mycket om honungsbin och humlor. Men även bananflugor är leddjur. Och spindlar. Och kackerlackor…
Tanken svindlar. För vad innebär det när gränsen flyttas för vilka djur vi ska behandla som kännande varelser? Går det ens att föreställa sig ett samhälle som jämställer räkor med hundar och katter?
Som forskare är Albin Gräns tydlig med att han bara levererar kunskapen, sedan är det upp till andra att dra slutsatserna – beslutsfattare, livsmedelsbranschen, men också vanliga konsumenter. En bra början är ändå om vi kan släppa föreställningen om en tydlig hierarki mellan olika arter, menar han. Den har nämligen ingenting med vetenskap att göra.
– Den grundar sig möjligen i en gammal religiös övertygelse, där människan ansågs vara kronan på verket och alla andra djur existerade för att underlätta våra liv, säger han.
Albin Gräns, doktor i zoofysiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, fascineras av hur djur hanterar svåra utmaningar och har forskat mycket om hälsa och välfärd hos framför allt fisk. Foto: Ines Rosengren Gräns
Nya rön ändrar lagtolkningen
Det är också uppenbart att lagstiftarna inte riktigt kunnat föreställa sig vetenskapens landvinningar på området. I regeringens proposition till 2019 års djurskyddslagstiftning kan man läsa följande stycke:
”Regeringen anser inte heller att det i nuläget bör införas en taxonomisk undre gräns som uttryckligen utesluter vissa arter från djurskyddslagens tillämpningsområde.”
Men redan på nästa rad spricker det:
”Liksom tidigare bör dock lagens bestämmelser inte tillämpas på alla kategorier av djur.”
Det är just denna typ av motsägelser som fick Jordbruksverket att beställa yttrandet om leddjuren. Det berättar Helena Elofsson, djurskyddschef på myndigheten.
– Det är ju en jättekonstig formulering. Att ingen grupp ska uteslutas, men samtidigt ska inte alla med, säger hon.
– Men det står också tydligt att det är vetenskapen som ska avgöra huruvida djuren kan känna smärta eller inte. Det blir ju en ganska flytande gräns. Och därför är det yttrande vi fått väldigt värdefullt. Vi vet mycket mer om djur idag än för ett antal år sedan, och det är ju tänkt att djurskyddslagen ska hänga med här.
Ser över regler för avlivning
I flera länder betraktas det idag som djurplågeri att koka kräftor och humrar levande utan att först bedöva dem. I till exempel Norge, Schweiz och England är det förbjudet, och kanske kan alltså Sverige vara på väg att följa efter. Fortfarande återstår dock ett fundamentalt problem: Djurskyddslagen omfattar bara djur i fångenskap. De som hålls i odlingar, akvarier eller som försöksdjur har åtminstone ett principiellt skydd. Men inte de miljarder fiskar som dör en plågsam död i fiskefartygens trålar varje år.
– Och det problemet gäller förstås även kräftdjur. När kan man säga att de ”hålls av människan”? Humrar hålls ofta levande i ett akvarium innan de kokas, men vad gäller för de kräftor som jag fångar själv och sedan sumpar innan jag kokar dem? Gäller djurskyddslagen då, eller ska det betraktas som vildfiske? Här ska det bli intressant att se vad Jordbruksverket landar i, säger Albin Gräns.
På Jordbruksverket har man precis börjat titta på frågorna. En översyn av djurskyddsreglerna vid slakt och avlivning ska precis inledas, som också är beroende av kommande EU-lagstiftning. Besked om nya regler och riktlinjer lär med andra ord dröja.
– Men rent forskningsmässigt är ju detta otroliga upptäckter. Och i längden kan vi inte blunda för den kunskap som finns bara för att den är obekväm, säger Albin Gräns.