Vildlaxen som försvann
Sedan industrialiseringen accelererade efter andra världskriget har livet på jorden utarmats i alarmerande takt. Den grupp av arter som har pressats hårdast är fiskarna. Historien om när populationer av vildlax utrotades älv för älv i norra Sverige kan ge oss en inblick i varför.
Det går fort nu. Exakt hur fort vet ingen, men forskarna är överens om att arter och populationer har utrotats i ständigt accelererande takt de senaste decennierna. Det talas om att vi befinner oss mitt i ett sjätte massutdöende, där den stora skillnaden mot tidigare sådana epoker är att den har orsakats av människor.
Fiskar särskilt utsatta
Fiskar har ur detta perspektiv varit särskilt utsatta. Till havs har nästan alla populationer av större fiskar i dag försvunnit eller decimerats till spillror av vad de en gång var. I sötvattnen har situationen inte varit bättre. Här pekar beräkningar mot att populationer minskat med i genomsnitt 83 procent sedan 1970 – och fiskar hör till dem som pressats hårdast. Två av de starkaste drivkrafterna bakom detta har varit det industriella fisket till havs, som började tömma haven på fisk i dramatiskt ökad takt efter andra världskriget, och utbyggnaden av älvar och floder som accelererade under samma period.
De populationer av vildlax som utrotades i merparten av norra Sveriges älvar under 1900-talets lopp kan ses som en del av denna globala process. Att utforska vilka intressen och värderingar som drev utrotningen kan här kasta ljus över varför vi befinner oss i dagens situation, där livet på jorden i allmänhet – och i synnerhet fiskpopulationerna – utarmas i accelererande hastighet.
Lax och människor i norr
Lax har tidigare vandrat uppför norra Sveriges älvar i en rikedom som saknat motstycke någon annanstans i vårt land. När prästen Olaus Magnus reste genom det som i dag är Norrbotten i början av 1500-talet konstaterade han att han inte sett dess like i hela Europa. Det spelade ingen roll hur mycket lax som fångades, skrev han, för här tycktes den aldrig ta slut. Detta överflöd har gjort att laxen i årtusenden har spelat en nyckelroll i norra Sveriges historia – som en central födokälla och handelsvara för de samhällen som växte fram och utvecklades här, och som en viktig ekonomisk resurs för kronan.
Prästen Olaus Magnus reste genom det som idag är Norrbotten i början av 1500-talet. Han konstaterade att det fanns så mycket lax att den aldrig tycktes ta slut. Skiss av Olaus Magnus.
Men efter att industrialismen bröt fram i norra Sverige under den andra halvan av 1800-talet kom detta fiske alltmer att underordnas andra intressen. Makthavare började nu blicka mot den nya tidens framväxande industrier – skogsbruket, timmerflottningen, trävarufabrikerna – som den viktigaste källan till ekonomisk vinst. Allt fler samlades kring att dessa skulle stärkas, oavsett vad det fick för konsekvenser för laxen.
Laxfiske i Edefors, Norrbotten 1940. Efter att industrialismen bröt fram i norra Sverige under den andra halvan av 1800-talet kom laxfisket alltmer att underordnas andra intressen. Foto: Okänd, Luleå kommuns stadsarkiv.
Den tidiga industriella eran
Företagen som började bruka skogen i industriell skala vid denna tid hade som yttersta mål att maximera exploateringen, för att kunna hävda sig i konkurrensen gentemot varandra. I princip vartenda träd skulle fällas och flottas längs vattendragen mot trävarufabrikerna vid kusterna. Dessa verksamheter vållade dock tidigt konflikter med fiskeintressen längs älvarna. Det handlade bland annat om att flottningsindustrins omstöpning av vattendragen såväl förstörde laxars hem som blockerade vägen dit, medan industriella utsläpp kunde orsaka syrebrist och giftspridning som fick antalet laxar att minska. I båda dessa fall valde politiker att nästintill uteslutande stötta industriernas krav, med hänvisning till deras nationalekonomiska betydelse.
Långt ute till havs pressades laxen samtidigt allt mer av det storskaliga fiske som började växa fram i södra Östersjön mot slutet av 1800-talet. Den sammantagna stressen från olika typer av industriell exploatering fick laxpopulationerna i norra Sverige att minska dramatiskt kring sekelskiftet 1900.
När vildlaxen försvann
För att kunna maximera sin produktion behövde industrierna som växte fram i landet elektricitet. Därför började vattenkraften byggas ut i norra Sverige mot slutet av 1800-talet, och från 1930-talet accelererade takten i utbyggnaden dramatiskt.
Vad som ytterst drev denna industriella expansion var att den svenska industrin skulle kunna producera mer och mer. På så vis skulle den kunna hävda sig i konkurrensen gentemot andra nationers näringsliv och därmed stärka landets välstånd. Sammantaget hade den accelererande takten i vattenkraftsutbyggandet så brett stöd – från näringslivet, politiker, fackföreningsrörelsen och massmedier – att det närmast framstod som omöjligt att föreslå att den skulle bromsas in under den första halvan av 1900-talet.
När andra världskriget gick mot sitt slut skissades planer upp för att öka takten i utbyggandet så mycket att vildlaxen skulle utrotas i merparten av älvarna. Att opponera sig mot detta framstod som otänkbart för den tidens fiskebiologer.
En av vattenkraften torrlagd älvfåra. Utbyggnaden av vattenkraften accelererade dramatiskt från 1930-talet. Laxen utrotades i merparten av norra Sveriges stora älvar – däribland i Ume älv, Lule älv, Skellefte älv, Indalsälven och Ångermanälven. Foto: Dag Avango, Luleå tekniska universitet.
Men för att skydda det industriella havsfiskets intressen, som genererade mycket större ekonomiska vinster än fisket längs älvarna, började fiskebiologerna pressa vattenkraftsindustrin att finansiera forskning för att föda upp och sätta ut odlad laxsmolt. Under 1950- och 1960-talet byggdes ett storskaligt system för utsättning av odlad smolt. Men i skuggan av dammarna och kraftverken som byggdes ut utrotades laxen i merparten av norra Sveriges stora älvar – däribland i Ume älv, Lule älv, Skellefte älv, Indalsälven och Ångermanälven. Och hand i hand med laxen försvann fiskekulturer längs älvarna med uråldriga anor.
Värderingarna som drev på
En faktor som har bidragit till att djur i vår värld har exploaterats så hårt har varit den i västerländska samhällen förhärskande synen på djuren som lägre stående än människor. Och fiskar har tenderat att värderas än lägre än andra djur. Forskare har diskuterat att detta kan hänga samman med att deras ansiktsuttryck är så olika människors, och att vattenytan dessutom utgör en barriär som minskar empatin för vad som sker under den.
Det går att spåra denna distanserade hållning i den debatt som följde med utbyggnaden av vattenkraften. Själva grunden till att skydda laxen låg här i dess värde som ekonomisk vara – som en produkt som skulle ge avkastning – snarare än dess värde som en unik form av liv. Denna syn på laxen var det som ytterst legitimerade utrotningarna.
Tankar för i dag
Ur denna historia kan vi ta med oss att det som ytterst har drivit utrotningarna av vildlax har varit att ständigt öka ekonomiska vinster och intäkter – för enskilda företag, näringslivet i stort och staten. Dessa handlingar legitimerades i sin tur av en distanserad relation till lax.
I skrivande stund fortsätter arter och populationer att försvinna från vår jord i en takt som är långsiktigt ohållbar. Det finns därför starka skäl att fråga sig om det enda sättet att bromsa denna utveckling vore att grunda våra samhällen i ett mer jämlikt förhållningssätt till naturen.