Upptäcksresande i havets tjänst
Jean-Michel Cousteau var sju år när pappa Jaques puttade honom över bord första gången. På ryggen bar han den just uppfunna dykapparaten. 70 år och 80 dokumentärfilmer senare dyker Jean-Michel fortfarande så ofta han får chansen. Målet är att hinna utforska så mycket av havet som möjligt - för hur kan man skydda nåt man inte känner till?
Jean-Michel sitter på Ocean Futures Societys kontor i Santa Barbara i Kalifornien när Havsutsiktredaktionen kontaktar honom för en intervju. Plötsligt lutar han sig fram mot laptopen, viftar med ett dokument framför kameran och spricker upp i ett stort skäggigt leende.
- Nu är det klart! Vi har jobbat så länge för det här! Inga fler shower!
Papperet i hans hand innehåller dagens atora nyhet: Den amerikanska vattenparkskedjan Seaworld har beslutat att de ska sluta föda upp och använda späckhuggare i sina shower. Och Jean-Michel är lycklig. Redan 999 startade han ett stort projekt för att späckhuggaren Keiko, som spelade huvudrollen i filmen Rädda Willy skulle släppas tillbaka till havet.
Nu är det förmiddag i Kalifornien och han är fullt upptagen med att sätta berättarrösten till The Odyssey en fransk film om hans pappa, den legendariske Jacques-Yves Cousteau. Det är stressigt att få filmen klar till premiären i Cannes. Men trots att Jean-Michel fyllt 77 år så har han inga planer på att slå av på takten, varken när det gäller arbetet för havsmiljön eller dykningen. Han berättar att han precis har genomgått en mycket exklusiv utbildning för att få dyka med en "Exosuit" en dykutrustning som utan slang låter användaren dyka ner till 300 meters djup. Genom att återanvända luften i dräkten kan personen stanna nere i upp till 10 timmar.
- I hela mitt liv har dykutrustningen satt gränsen för vad jag kan se och hur länge jag kan stanna. Att nu kunna gå djupare och stanna längre är som att öppna en helt ny värld, och det kan ge oss kunskap som hjälper forskningen framåt och förhindrar att industrin begår misstag.
Han berättar att när pappa Jacques först började dyka var drivkraften främst att upptäcka nya spännande arter och miljöer som ingen sett tidigare. Men han berättar också hur pappans inställning förändrades med tiden. Om hur han efter många år återvände till sina gamla dykplatser, bara för att upptäcka att de var på väg att förstöras. Och att det var människorna som var orsaken.
- Med dykningen så öppnade min pappa dörrarna till en ny värld. Han brukade säga: "Människor skyddar det som de älskar. Men hur kan man skydda något man inte ser?" Det finns förmodligen tusen och åter tusen arter i djupet som vi fortfarande måste upptäcka. Jag önskar jag kunde leva i ytterligare 200-300 år, för det är så lång tid det kommer att ta innan vi utforskat hela det livsuppehållande system som vi människor är kopplade till.
För Jean-Michel är det viktigt att fortsätta identifiera nya miljöer i havet som forskarna kan studera och hämta kunskap ifrån. Men också att vi blir bättre på att kommunicera forskarnas resultat till allmänheten. För nyckeln till att förbättra tillstånden i haven, menar han, är utbildning, utbildning och åter utbildning. År 2000 startade han till minne av sin far den ideella organisationen Ocean Futures Society. En av organisationens viktigaste uppgifter är att utbilda barn och ungdomar om havet och dess invånare.
- Problemet med många forskare är att deras jobb är att vara just forskare. När de pratar så förstår man inte vad de snackar om. Men det är inte deras fel. Det är vårt jobb att hjälpa dem berätta för allmänheten om deras arbete, så att människor i slutänden blir bättre på att skydda miljön. Och barnen är morgondagens beslutsfattare.
2006 besökte Jean-Michel Vita huset och visade sin film "Voyage to Kure" om nordvästra Hawaii-öarna för president Bush. Filmen handlade om hur tonvis av gamla fiskeredskap förstör korallreven och snärjer gröna havssköldpaddor, munksälar och hajar. Den visade också hur tusentals fågelungar dör av plast som följer med när deras föräldrar matar dem med flygfiskägg. Efter filmvisningen beslutade Bush att skydda regionen, och skapade ett av världens största havsskyddsområden, 360 000 kvadratmeter stort.
- Jag brukar alltid säga att vi aldrig ska använda pekpinnar, utan hellre försöka nå människors hjärtan, för då försvinner också deras försvarsmekanismer. Vi kan sitta ner med politiker och beslutsfattare inte för att kritisera dem, utan för att hjälpa dem förstå. Och ofta fungerar det!
Hur orkar du hålla så högt tempo efter alla dessa år?
- Dels är det spänningen när jag tillsammans med vänner och forskare hittar nya arter som vi inte vet något om. Varje gång jag dyker ser jag något nytt som jag aldrig sett tidigare. Och dels är det energin jag får när jag ser ett barn i ögonen, och jag vill se till att det ska få samma möjligheter som jag fått. Det laddar mina batterier!
