Under ytan i Östersjön
Artikel
Tänk dig att du sitter på en solvarm klippa i skärgården och tittar ner i det klara vattnet. Vad ser du? Och varför ser det ut som det gör?
Under ytan i Östersjön
I södra Östersjön finns ett femtontal arter vattenväxter. Mot norr blir mångfalden mer än dubbelt så hög eftersom allt fler arter av sötvattenursprung kan leta sig ut i det allt mindre salta havet.
Tänk dig att du sitter på en solvarm klippa i skärgården och tittar ner i det klara vattnet. Vad ser du? Och varför ser det ut som det gör? Jag heter Ellen, och jag gillar tång. Den växer i kustområden som är så utsatta för vågor att sand och lera spolas bort. Följ med på en tur under ytan här på klippstranden så ska jag berätta vad mer man kan se ...
På klippstranden
De fintrådiga ljusgröna algerna som flyter ut från klippor och stenar precis i ytan heter grönslick. Beroende på om isen låg tjock förra vintern eller helt uteblev, så varierar bredden på det översta gröna bältet som kännetecknar Östersjöns klippstränder.
- På sommaren är grönslicksbältet fullt av små märlkräftor och tånggråsuggor som betar i det varma ytvattnet.
När vi besöker Östersjöns stränder är det de grunda vegetationsklädda bottnarna vi först ser när vi kikar ner i vattnet. De finns där alldeles under ytan, förhållandevis lättåtkomligt för oss människor i ett annars ganska otillgängligt hav. Men vad är det vi ser? Foto: Per Bengtson/Grön idé
I tångskogens värld
Nedanför grönslicken växer blåstången. Om det är klippor som inte utsätts för alltför kraftiga vågor har de många blåsor, och man kan se hur de ibland sticker upp över vattenytan i sin iver att nå solens strålar. Om det är en mycket vågutsatt plats har tången färre blåsor. Då hjälper vågorna till att hålla plantan upprätt.
Tången kallas för Östersjöns skog eftersom den har ungefär samma funktion som en skog på land. Tången utgör träden, som står där år efter år och erbjuder skydd, mat och boplats för många av de små ryggradslösa djur och fiskar som finns nära kusten. När tången bildar täta bälten kan små djur, som märlkräftor, röra sig från planta till planta utan någon större risk att bli upptäckt av hungriga rovdjur som tångräkor eller abborre. Är det glesare mellan plantorna blir det däremot mer riskfyllt att lämna den ruska man sitter i.
- En tångruska innehåller många individer av flera arter, ta upp en och skaka den i en hink fylld med vatten så ser du snart hur många hyresgäster som trillar ut.
Andra alger använder också blåstången. Då som yta att sätta sig fast på, de kallas epifyter. Den lilla bruna tussiga algen tångludd är specialiserad och växer bara på tång. Ibland kan den täcka stora delar av plantan, vilket innebär att den både skuggar tångplantan och hindrar den från att ta upp näring. Man kan också se något som, om man tittar nära, liknar små mörkgröna ärtor. Det är svartkula, en blågrön alg, som kan växa både på tångplantan och direkt på klippan.
- Den påminner lite om gröna marmeladkulor, men noggranna tester visar att de inte smakar som dem.
ALG ELLER VÄXT?
Algerna kom först. Det finns både stora fastsittande alger och mindre frilevande, så kallade växtplankton. Kärlväxterna har utvecklats senare och klarar bra att leva på torra land. De har blad, stam och rötter med olika funktion. Näring och annat måste därför transporteras runt inne i växten. Algerna däremot tar upp näring över hela sin yta, och behöver inget transportsystem, men kräver en fuktig miljö.
I Östersjön finns båda sorterna. Växterna behöver oftast en mjuk botten för att kunna rota sig i underlaget. Stora alger behöver oftast ett hårt underlag som de kan fästa vid med hjälp av en fästplatta.
På Östersjöns klippbottnar växter grönslick närmast ytan och under dem kommer tång. I söder finns både blås- och sågtång, medan smaltång tar över norr om Åland. Foto: Nicklas Wijkmark/Azote
Rödalgernas rike
Dyker man ytterligare lite djupare ner, där tången inte längre växer, hittar vi flera olika arter av rödalger. Denna grupp klarar av att leva i miljöer med endast lite ljus, och kan således klara sig fint på platser där ljuset inte räcker till för blåstångens behov.
De arter av rödalger som vi hittar i Östersjön härstammar egentligen från saltare vatten. På grund av Östersjöns låga salthalt har de fått ett förkrympt utseende och man kan knappt känna igen dem om man inte vet vad man ska kika efter. Lättast att känna igen är nog gaffeltång, som på västkusten blir dryga decimetern hög. Inne i Östersjön blir den oftast bara hälften så stor, och man hittar den på block och stenar.
- Gaffeltången kan ibland förekomma som decimeterstora löslevande bollar, som då liknar små igelkottar.
Här finns även en löslevande form av rödblad som kan bilda stora mattor av vad som först ser ut som brunt trassel. Både rödblad och gaffeltång är populära livsmiljöer för små blåmusslor, som med sina byssustrådar kan fästa ihop klumpar av alger och andra blåmusslor. Man hittar dem ofta som små öar på annars helt kala bottnar.
Så här kan ett typiskt rödalgsbälte se ut. Gaffeltången (Furcellaria lumbricalis) ser ganska brun ut, och har tydligt tvådelade ändar. Det röda fluffet är ullsläke (Ceramium tenuicorne). Små blåmusslor tar också upp plats på klippan. Foto: Hans Kautsky/Azote
Alg eller växt
Algerna kom först. Det finns både stora fastsittande alger och mindre frilevande, så kallade växtplankton. Kärlväxterna har utvecklats senare och klarar bra att leva på torra land. De har blad, stam och rötter med olika funktion. Näring och annat måste därför transporteras runt inne i växten. Algerna däremot tar upp näring över hela sin yta, och behöver inget transportsystem, men kräver en fuktig miljö.
I Östersjön finns båda sorterna. Växterna behöver oftast en mjuk botten för att kunna rota sig i underlaget. Stora alger behöver oftast ett hårt underlag som de kan fästa vid med hjälp av en fästplatta.
Till en skyddad vik
Om vi förflyttar oss från klippan in mot viken alldeles intill finner vi helt andra arter. Här tar Joakim över berättandet.
- Jag har tillbringat massor av tid med att undersöka Östersjöns skyddade vikar. De är kanske inte så badvänliga som klippstränderna, men de är både artrika och viktiga miljöer som det finns mycket spännande att berätta om.
Klippuddarna, ön och grunden utanför gör att viken skyddas från vågors rörelse. På den flacka vågskyddade bottnen samlas därför tjocka lager av mjukt bottenmaterial. Här breder de rotade vattenväxterna ut sig från sju-åtta meter som djupast.
Många av Östersjöns kärlväxter blommar ovan vattenytan. Vitstjälksmöjan på bilden (Ranunculus peltatus ssp baudotii) kan bli upp till 3 meter hög. Foto: Joakim Hansen
I natedjungeln
Först träffar vi på natedjungeln. Täta bestånd av exempelvis borstnate bildar en snårig livsmiljö för en mångfald av små musslor, snäckor, kräftdjur, maskar och insektslarver. Djungeln är också hyresvärd åt epifytiska alger. Bland natarna hittar vi inslag av flera andra vattenväxter, däribland vitstjälksmöja med sina karakteristiska vita små blommor på vattenytan.
- Vattenväxterna är släkt med blommorna på land som vandrade ner i vattnet med början för 125 miljoner år sedan. Natarna är släkt med gräsen och möjorna med smörblommorna.
Vattenväxterna har utvecklat många anpassningar till livet i vatten. Bland annat har de tunna eller flikiga blad för att effektivt kunna ta upp näring från vattnet, som komplement till upptag via rötterna. I södra Östersjön finns ett femtontal arter vattenväxter. Mot norr blir mångfalden mer än dubbelt så hög eftersom allt fler arter av sötvattenursprung kan leta sig ut i det allt mindre salta havet.
En artrik natedjungel i Åbyviken i Västerbotten. Foto: Joakim Hansen
Bland slingor och kransalger
- Rör vi oss mot lite grundare vatten finner vi ofta slingor som sträcker sig mot ytan med klart röda eller blekgula stjälkar. I riktigt avsnörda vikar hittar vi de spektakulära kransalgerna, som är ovanliga i svensk natur men vanliga i just inneslutna Östersjövikar.
I Östersjön finns tretton arter av släktena sträfsen, rufsen och slinken. Kransalgerna kan vid gynnsamma förhållanden bilda täta, klart gröna eller röda, meterhöga mattor. Riktigt grunt, även på ganska vågexponerade stränder, växer istället gulgröna mattor av små spensliga kransalgsarter.
Till skillnad från vattenväxterna är kransalgerna släkt med de växter som först flyttade från vattnet upp på land för 500 miljoner år sedan. Kransalgerna är som namnet antyder alger. De saknar rötter, men har utvecklat rotliknande vävnad, rhizoider, som de fäster sig med i de mjuka bottnarna.
Kransalger kan bilda täta klart gröna eller röda mattor i grunda avsnörda havsvikar. Den här kransalgen, havsrufse (Tolypella nidifica), har ett karaktäristiskt utseende med sina tilltrasslade grenar. Den växer oftast lite glesare ned till ungefär sex meters djup. Foto: Joakim Hansen
Tuffa miljöer
I de avsnörda vikarna är det även vanligt att påträffa havsnajas. Liksom andra växter och alger i den här miljön är denna ettåriga växt väl anpassad till de tuffa miljöförhållandena som råder. Begränsat vattenutbyte med havet, grunt, stillastående vatten och gyttjiga bottnar ger stora variationer i både salt- och syrehalt och risk för bottenfrysning under vintern. Havsnajas frön är mycket tåliga mot frysning och gror till och med bättre när de utsatts för syrebrist.
I de här mycket inneslutna vikarna är mängden småkryp ganska få jämfört med mer öppna områden. Det stillastående vattnet gör att musslor och andra djur som filtrerar vattnet på ätbara partiklar saknas nästan helt. Däremot är inslaget av djur som snabbt kan kolonisera miljön om något händer ganska högt.
- Typiska exempel är insekterna. De kommer inflygande från andra ostörda vikar och lägger sina ägg som sedan utvecklas till vattenlevande larver.
Havsnajas (Najas marina) tål det mesta, utom svall från exempelvis båttrafik. Foto: Joakim Hansen
Bästa lekplatsen
Avsnörda vikar är viktiga som lek- och uppväxtområden för många av kustens fiskar.
- Eftersom vikarna är skyddade mot både vind och vågor och har ett begränsat vattenutbyte med havet utanför blir de snabbt uppvärmda på våren. All vegetation med tillhörande småkryp och stora mängder djurplankton ger både skydd och mat vilket gör att fiskynglen växer snabbt.
Studier har visat att abborren lägger sin rom på de alger och växter som bildar höga strukturer tidigt på säsongen, som exempelvis blåstång, vass, borstnate och rödsträfse gör. Forskningen visar också att ju större andel av ett skärgårdsområde som har gynnsamma uppväxtområden, desto fler vuxna abborrar finns det i området. Även mängden gäddyngel ökar med ökad mängd fleråriga stora vattenväxter.
Övervintrande skott av borstnate (Stuckenia pectinata) som abborren lagt sin rom på tidigt på våren. Foto: Ulf Bergström
Uråldriga ålgräsängar
Om vi rör oss ut från viken mot mer vågexponerade områden, där vågor sköljt bort lösa sediment och bara lämnat kvar sand, finner vi ålgräs. Den har marint ursprung och växer på ostkusten ofta djupare än på västkusten, kanske som en följd av hård konkurrens från sötvattensväxter på grundare vatten.
Ålgräset bildar långlivade bestånd med stora rotsystem som effektivt minskar erosion av sandbottnar. I ålgräsets norra utbredningsgräns, i Egentliga Östersjön, blommar växten nästan aldrig och förökningen sker vegetativt.
- En stor ålgräsäng kan bestå av en enda individ och vara många hundra år gammal. Bland ålgräset hittar vi ofta inslag av skruvnating som på sommaren skickar en spiralvriden blomställning upp mot ytan.
Forskare karterar de täta ålgräsängarna (Zostera marina) utanför Slite på Gotlands östkust. Foto: Hans Kautsky/Azote
Hotade naturtyper
Tillgången på ljus nära ytan gör de grunda bottnarna mycket produktiva. I kombination med stor variation i bottenbeskaffenhet ger det en hög komplexitet i livsmiljöer och en mångfald av arter.
- I Östersjön tillhör tyvärr de grunda vegetationsklädda bottnarna de mest hotade naturtyperna. Det gäller för båda våra favoritområden, påpekar Joakim och Ellen.
Precis som Östersjön som helhet utsätts de här livsmiljöerna för övergödning, både storskaligt och lokalt från små avrinningsområden med stort läckage av näring till enskilda vikar eller fjärdar. Det här gör att långsamväxande och små bottenlevande arter som är känsliga för dåliga ljusförhållanden minskat kraftigt, medan några snabbväxande arter ökat, exempelvis de trådformiga algerna.
- Lokalt påverkas de grunda miljöerna också av strandexploatering med tillhörande intensiv båttrafik. Även hårt fisketryck på rovfisk kan leda till förändringar i näringsväven som påverkar livsmiljöerna genom exempelvis en ökad mängd småfisk och trådformiga alger.
Den stora variationen i kustens miljöer gör att det är viktigt att kartlägga naturvärden och hot både lokalt och regionalt.
- Det är enda sättet ta reda på vilka livsmiljöer om utsätts för högst påverkan och vilka som förändras. Vi behöver verkligen hitta och skydda ekologiskt viktiga, känsliga eller sällsynta miljöer från skadlig påverkan, avslutar Ellen och Joakim i stor enighet.
