Torsk som torsk vid västkusten?
Många har länge trott att den kustlevande torsken vid västkusten har varit helt utfiskad. Men nya resultat från genetiska studier visar att det fortfarande finns ett bestånd av torsk som lever hela sitt liv vid svenska västkusten.
Torsk som torsk? Nej, riktigt så enkelt är det inte. En ny studie som undersökt torskens genetiska ursprung visar att åtminstone två olika typer av torsk samexisterar längs den svenska västkusten. De tillhör samma art - Atlanttorsken (Gadus morhua) - men de är olika så kallade ”ekotyper”. Ekotyper är vad man kallar populationer inom en och samma art som är genetiskt anpassade till olika miljöer eller livsstilar.
Isolerade bestånd
Genetisk isolering mellan två populationer kan bara uppstå om de inte parar sig med varandra. Om två torskpopulationer undviker genetiskt utbyte, till exempel om de leker (fortplantar sig) vid olika tider på året eller på olika platser, kommer det med tiden att uppstå genetiska skillnader mellan dem. Dessa skillnader kan uppstå antingen helt slumpvis eller till följd av att de två populationerna har anpassat sig till olika miljöer eller att de har olika livsstrategier. Ju större genetisk variation det finns inom en art, eller inom ett bestånd av en och samma art, desto större motståndskraft har arten mot till exempel miljöförändringar och sjukdomar. Finns det flera olika ekotyper inom en art kan de dessutom ha olika roller i ekosystemet. Ska man bevara den biologiska mångfalden är det därför helt grundläggande att också värna den genetiska mångfalden inom arter.
Olika genetiskt ursprung
Västkusttorskens ekotyper kallas för ”utsjötorsk” och ”kusttorsk”, eftersom den ena har sitt ursprung långt ute till havs, medan den andra håller sig vid kusten hela livet. Vuxen utsjötorsk leker i Nordsjön eller yttre Skagerrak, och sedan bär starka havsströmmar med sig ägg och larver till svenska vatten. Svenska västkusten fungerar som en barnkammare för utsjötorsken, som vid två till fyra års ålder simmar tillbaka till utsjöbankarna för att leka. Kusttorsken, däremot, verkar stanna vid kusten hela sitt liv. Kusttorsk återfinns även i Kattegatt, Öresund och Bälthaven.
Fördelning av de två torsktyperna i kust och utsjö. Storleken på tårtbiten motsvarar hur stor andel av torsken vid en station som utgörs av en viss torsktyp (kusttorsk=orange, utsjötorsk=blå).
Torsken undersökt i ny studie
Under flera decennier har det varit brist på vuxen torsk på västkusten, trots att man under vissa år sett mycket torsk som inte är äldre än två år - så kallad ”juvenil” torsk. Detta har gjort att många trott att kustbestånden av torsk är så gott som utrotade, och att den torsk man nu hittar på västkusten huvudsakligen är utsjötorsk, det vill säga torsk som lämnar kusten när den blir vuxen. Trots att denna teori är väletablerad bland både forskare och förvaltare har den aldrig undersökts i detalj - förrän nu. I en ny studie har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Göteborgs universitet samlat in juvenila torskar från över 100 olika platser i Skagerrak, Kattegatt och Öresund, och analyserat dem genetiskt.
Torsk samlades in både i utsjön och nära kusten. På bilden ses kustnära insamling med hjälp av strandnot. Foto: Håkan Wennhage
Samexistens på flera skalor
Resultaten visar att beståndet vid västkusten inte enbart består av utsjötorsk, utan är en blandning av båda ekotyperna. Utsjötorsken finns främst långt utanför kusten och kusttorsken närmare kusten. Inne i Bohusläns fjordar är andelen kusttorsk mycket hög, vilket är lite oväntat med tanke på teorin om att den varit så gott som utrotad. På vissa ställen återfinns både utsjö- och kusttorsk i samma fjord, men de verkar leva på olika djup. Utsjötorsken lever på lite större djup, medan kusttorsken är vanligare på grunt vatten.
Genetiska anpassningar
Studien visar att ekotyperna skiljer sig åt när det gäller flera gener som är inblandade i miljöanpassning. Det tyder på att skillnaderna i var de lever kan bero på att de är anpassade till olika miljöer. Till exempel verkar ekotyperna vara anpassade till olika fysikaliska förhållanden som syrehalt, salthalt, och temperatur. Det finns även genetiska skillnader som tyder på att ekotyperna skiljer sig åt i födosök, vandringsbeteende och socialt beteende.
Lokala populationer?
Frågan kvarstår dock om kusttorsken i de bohuslänska fjordarna är av lokalt ursprung eller om de kan ha förts dit av havsströmmar från andra områden, till exempel Kattegatt eller Öresund. I en annan studie, från 2019, hittades torskägg inne i fjordarna, vilket tyder på att lokal, kustnära lek förekommer. Trots detta fann vi i vår genetiska studie inte några bevis för att kusttorsken från Bohuslän skiljer sig genetiskt från vuxen torsk i Kattegatt och Öresund. Därför kan vi inte utesluta att den juvenila kusttorsken kan ha kommit därifrån. Varifrån Bohusläns kusttorsk kommer är alltså fortfarande ett mysterium.
Torskarna mättes, vägdes och åldersbestämdes. Genom DNA-analys av vävnadsprover kunde deras genetiska ursprung sedan avgöras. Foto: Håkan Wennhage
I framtiden kan kanske studier som kombinerar genetik med andra vetenskapliga metoder ge svar. Till exempel kan man studera de olika torskekotypernas rörelsemönster mer ingående med hjälp av sändare som regelbundet mäter torskens position och djup. En annan metod är att analysera vilka spår av olika ämnen som avsatts i torskens hörselstenar, för att ta reda på vilka havsområden den rört sig genom under sitt liv.
Ingen tydlig återhämtning
Tyvärr betyder inte resultaten från den genetiska studien att torskbestånden är på väg att återhämta sig. Tvärtom så fortsätter mängden vuxen och juvenil torsk att minska i alla svenska hav. Därför är det förbjudet med riktat fiske efter torsk i både Kattegatt och östra Östersjön. De nya resultaten visar dock att om vi ska försöka återuppbygga västkustens torskbestånd måste vi ta hänsyn till att det finns två olika typer av torsk som skiljer sig åt genetiskt och geografiskt. Tar vi inte vara på denna genetiska mångfald kan torskbestånden få problem att återhämta sig över huvud taget.