Stillahavsostron – en invasiv art på väg mot Östersjön
När de inhemska ostronbestånden i Frankrike och Holland kollapsade på 70-talet började man istället importera stillahavsostron till ostronodlingarna. Idag är det en av de vanligaste invasiva arterna i Europa, och via odlingar har det spridits till stora delar av världen. Nu står Östersjön kanske näst på tur.
Stillahavsostronet kommer ursprungligen från nordvästra Stilla havet (Japan, Korea och norra delen av Kinas kust), men har förflyttats över hela världen för att användas i ostronodlingar. Länge trodde man att arten inte skulle kunna etablera sig i det fria på nordligare breddgrader, eftersom experiment hade visat att ostronen behöver en salthalt på 20 promille och en vattentemperatur på minst 20°C för att kunna föröka sig. Trots detta har ostronen lyckats sprida sig norrut och är idag vanliga längs hela Europas kust förutom i Östersjön. De första fynden längs den svenska kusten gjordes 2006 i norra Bohuslän. Dessa ostron tros ha följt med strömmarna från Jyllands västkust som larver.
Rev av Stillahavsostron och blåmusslor. Foto: Åsa Strand.
Etablerade i Sverige
Stillahavsostronen är nu väl etablerade i Bohuslän, och har därifrån spridits söderut längs västkusten. Men än så länge har inga exemplar hittats söder om Öresund. Troligen fungerar den låga salthalten i Östersjön som en barriär. Ostronen antas ha svårt att befrukta sina ägg i låg salthalt, men hittills har inga studier genomförts som visar att så verkligen är fallet. Inte heller har man studerat ostronens eventuella förmåga att anpassa sig till lägre salthalter.
Problem för ostronodlare
Stillahavsostronen ställer däremot till problem för ostronodlare längs med kusten. Deras larver sätter sig gärna i odlarnas så kallade larvkollektorer som egentligen är ämnade för larver från de inhemska platta ostronen. Eftersom stillahavsostron räknas som en invasiv art så är det olagligt att odla dem i Sverige. Därför blir dessa larvkollektorer oanvändbara.
STILLAHAVSOSTRON OCH PLATTA OSTRON
Stillahavsostronen (Magallana gigas) livnär sig precis som våra inhemska platta ostron (Ostrea edulis) på växtplankton och då kan födokonkurrens uppstå. Våra inhemska ostron, som är något mindre och slätare, lever längs Bohuskusten. De föredrar dock något större djup än stillahavsostron, som lever strax under ytan och verkar alltså inte konkurrera så mycket om plats. Däremot verkar de kunna tränga ut blåmusslor som lever på samma plats. Men när det gäller platta ostron finns ingen dokumenterad nedgång som en följd av stillahavsostronens framfart.
Studier av anpassning
För att förutspå sannolikheten för att stillahavsostronet sprids till exempelvis Östersjön har vi undersökt dess anpassningsförmåga till låg salthalt.
Korsningsexperiment
I varje korsningsexperiment användes tre honor och tre hanar, vilket innebar totalt nio föräldrakombinationer. Experimenten upprepades minst fem gånger för varje geografiskt område, med olika föräldrar varje gång. Korsningarna utfördes i fem olika salthalter och andelen befruktade ägg räknades för att bestämma hur framgångsrik ostronens fortplantning var. Genom denna experimentdesign kunde vi sedan räkna ut ärftligheten av skillnader i befruktningsgrad, och särskilja miljöbetingade skillnader från genetiska faktorer.
Äggens förmåga att bli befruktade i olika salthalter undersöktes genom korsningsexperiment med ostron från tre olika geografiska områden som delades in i grupper: 1. Ett område från en helt marin miljö i Engelska kanalen representerade de ostron som introducerades under 1970-talet. 2. Ett område representerade de första vågen av stillahavsostron i Sverige (norra Bohuslän). 3. Ett område vid den nuvarande vågen stillahavsostron vid Hallands Väderö, precis norr om Öresund.
Hanar och honor av ostron från olika havsområden korsades i labbet, och äggens förmåga att bli befruktade mättes i olika salthalter.
Anpassning på kort tid
Resultaten från studien visar att ostron från grupp 1, den etablerade och fullt ut marina populationen, har högst befruktningsgrad i höga salthalter, det vill säga över 23 promille och betydligt lägre eller ingen befruktning alls i lägre salthalter.
Redan 2015 gjordes liknande försök med ostron från grupp 2, det vill säga den första population som etablerades i Bohuslän. Då var befruktningsframgången även i denna grupp högst vid hög salthalt och betydligt lägre vid lägre salthalter. När experimenten upprepades sju år senare (2022) hade dock befruktningsframgången minskat vid höga salthalter och var nu istället högst vid intermediära salthalter (23–28 promille). Detta tyder på att dessa ostron anpassat sig till lägre salthalter på bara sju år.
Ostronen i grupp 3, det vill säga de som nu finns vid Hallands Väderö, uppvisade en ännu större förändring, med låg befruktningsgrad i höga salthalter och högst i 18 promille.
Här fanns även en stor andel befruktade ägg i 13 promille, en lägre salthalt där ägg från de andra lokalerna i princip inte befruktades alls. Ostronen vid Hallands Väderö är alltså bättre på att föröka sig i låga salthalter, men har förlorat förmågan till befruktning vid höga salthalter. Dessutom verkar de ha ärvt förmågan att befruktas bättre vid låg salthalt, vilket kan tyda på att de anpassat sig genetiskt till de nya förhållandena.
Till vänster: Ostron som har öppnats för att identifiera vilka som är honor och hanar. När detta är gjort extraheras gameterna (könscellerna). Till höger: Två timmar efter befruktningen kan man se celldelning. Alexandra Kinnby tar bilder för att räkna hur stor andel av äggen som har befruktats. Foto: Joel White och Christin Appelqvist.
Potential att sprida sig
Stillahavsostronets anpassningsförmåga till befruktning i lägre salthalter gör att de har potential att kunna sprida sig in i Östersjön i framtiden. Förståelse av anpassningsförmågan är viktig för att förutspå hur ostronpopulationer kommer att reagera på framtida miljöförändringar, men även för mer generella förutsägelser om hur invasiva arter kan spridas i olika miljöer. Resultaten visar att stillahavsostronet kan kolonisera Östersjön. Kunskapen är också viktig för att man i framtiden ska kunna fatta beslut som rör hantering av arten samt eventuella åtgärder för att hantera ostronpopulationerna.