Spindlar, strandens vanligaste rovdjur
För oss som gillar att strosa längs Östersjöns stränder blir det snart uppenbart att vi inte är ensamma. Runt våra fötter syns vanligen en massa spindlar som gör vad de kan för att sätta sig i säkerhet. Vad gör de där? Jo, de jagar mat som kommer från havet!
Den stora förekomsten av spindlar gäller inte minst när vi vandrar längs flacka, gräsbevuxna stränder där det ligger lite tång uppblåst här och där. Runt våra fötter syns vanligen en massa spindlar som försöker undfly oss. De springer med förvånansvärd hastighet mot närmaste sten eller grästuva där de hittar skydd. De vanligaste kallas vargspindlar, och har säkert fått sitt namn av att de i likhet med vargar jagar sina byten springandes.
En typisk flack strand vid Östersjön. Dessa har oftast en rik spindelfauna. Foto: Gunnar Aneer/Azote.
Varför på stränder?
Man kan ju fråga sig varför stränder är bra livsmiljöer för spindlar, och det enkla svaret är att områden nära vatten ofta har en stor mängd byten i rätt storlek. De allra flesta spindlar är rätt extrema generalister, och angriper alla djur som är i lämplig storlek och som inte har ett skyddande pansar, som skalbaggar. På Östersjöns stränder finns en till synes ändlös sådan resurs i form av fjädermyggor.
Det flesta fjädermyggor lever sitt larvstadie i vattenmiljöer, och Östersjön har tack vare sin låga salthalt en stor diversitet och mängd av fjädermyggor. När de kläcks ur sina puppor så kommer vuxna fjädermyggor i land och landar på alla möjliga saker. Det är en liten bråkdel av Östersjöns fjädermyggor som kommer nära land, men tillräckligt många för att de ska utgöra en intressant födoresurs för spindlar och andra liknande rovdjur.
Hemlig diet
En egenskap hos spindlar som gör det svårt att studera vad de äter är att de inte sväljer några fasta delar av sina byten. Spindlar sprutar istället in matsmältningsvätska i bytet och suger sedan upp innehållet. Konsekvensen blir att det inte finns några identifierbara delar i spindlars magar. Man har därför tidigare varit utlämnad till direkta observationer av vad spindlar fångar, vilket kan vara väldigt tidsödande att studera i fält, även för nätspindlar där man kan se vad som hänger i nätet. Dessutom äter spindlar inte allt de fångar, vilket medför att observationer av byten i näten ger en skev bild av dieten.
Nya forskningsmetoder
Numera har vi som forskare andra verktyg att ta till. Vi kan exempelvis studera sammansättningen av stabila isotoper i spindelns vävnader eller extrahera DNA från byten i spindelmagar. Genom dessa metoder har vi påvisat både många spindelarters beroende av marina resurser och den otroliga diversitet av byten som spindlar äter.
Hona av prickvargspindel, Pardosa amentata, en vanlig art på Östersjöns stränder. Notera den grå äggsäcken under bakkroppen. Foto: David Andersson.
På Östersjöns stränder finns en till synes ändlös födoresurs i form av fjädermyggor.
Beroende av havet ...
Anledningen till att stabila isotoper är en bra metod för att studera spindeldiet på stränder är att land- och vattenväxter harväldigt skilda relationer mellan de stabila isotoperna 13C och 12C, där både grön och brunalger har en något större andel 13C jämfört med landväxter.
Skillnaderna beror troligen på att alger och växter i vatten tar upp kol i en annan form än koldioxid. De djur som äter växten får en liknande isotopsammansättning, och så fortsätter det ända upp till spindlarna.
Det vi kunnat påvisa är att de flesta spindlar som lever på stränder har en nästan helt marin kolsignal, och att de därmed är mer sammankopplade med födoväven under vattnet än den på land. Spindlar skiljer sig därmed från rovlevande insekter som lever på stränderna, där dessa istället har en kolsignal som visar att de mest ätit sånt som ätit landväxter.
... särskilt på hösten
Vargspindlarnas diet varierar dock under året. Parning och äggläggning sker vanligen under juni månad, med vissa skillnader över landet, och runt månadsskiftet juni-juli kläcks ungarna. Man kan då se honor som bär sina ungar på bakkroppen. Om man stör dem kommer ungarna att spridas för vinden.
Vilken roll som honan har för ungarna är lite oklart, men en del tyder på att ungarna får resurser från sin mor. När ungarna lämnat dör de vuxna spindlarna rätt snabbt, vilket medför att sensommar och höst domineras av juvenila spindlar. Dessa är väldigt små, runt en millimeter, och det är inte förvånande att fjädermyggor kan bli en passande munsbit.
För de vuxna spindlarna ger fjädermyggor däremot för lite energi för att vara intressanta. Därigenom kommer spindlars diet att variera över året, från ett större beroende av fjädermyggor och andra marina resurser under senare delen av året till ett större beroende av landinsekter, som de flesta flugor är, under vår och försommar.
Fjädermyggor svärmar ofta i stor mängd längs Östersjöns stränder, och utgör ett lätt byte för många spindlar. Foto: Henrik Larsson/Azote
Viktig roll
Metoden med stabila isotoper är bra för att få en indikation om vilka byten som är viktiga, men ger oss inga detaljer. När vi istället extraherar DNA från fångsten i spindelmagarna och jämför detta med genetiska databaser får vi en hel artlista.
Det visar sig att enskilda spindlar kan ha en väldigt variabel diet, med DNA från upp till 18 olika arter i magen! Fjädermyggor är en viktig del i dieten, men spindelmagar innehåller också DNA från en rad andra mygg- och flugsorter, småfjärilar och en del andra leddjur. Spindlar är troligtvis den grupp av leddjur som är viktigast som rovdjur på insekter och anses därför ha en viktig roll i ekosystemets funktion. Denna fördjupade kunskap om exakt vad de äter, och att mycket av näringen kommer från havet, hjälper oss att förstå hur allt hänger ihop - ovan och under ytan.