Så räknas fiskarna i havet
Fredrik lägger ut nät och ryssjor, Johanna sänker ner filmkameror på botten och Malin använder en ovanligt liten trål. Havsutsikt har träffat tre personer som med olika metoder försöker ta reda på hur stora våra fiskbestånd är och hur de mår.
Många fiskpopulationer i såväl Sverige som resten av världen har minskat drastiskt, framför allt på grund av hårt fisketryck. För att vända den trenden måste vi fiska på en hållbar nivå, eller rentav stoppa fisket för de bestånd som behöver det.
De forskare som ska ge råd till förvaltningen måste veta ungefär hur mycket fisk det finns i olika områden, och om antalet ökar eller minskar, för att kunna bedöma vad som är hållbara fiskenivåer och se om olika skyddsåtgärder fungerar. Forskarna använder flera olika metoder för att ta reda på det. Vilken metod som är bäst att använda i en viss situation beror bland annat på hur platsen ser ut eller vilka arter man vill undersöka.
Nät och ryssjor vid kusten
Ett av de mest traditionella sätten att undersöka fiskbestånd längs kusten är provfiske med hjälp av nät eller ryssjor. Generellt sett kan man säga att nät används mest vid provfisken på östkusten och ryssjor på västkusten. Fredrik Landfors vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) berättar att i flera områden har man provfiskat sedan 1980-talet. Ett område har provfiskats ända sedan 1960-talet.
– Det vi försöker göra är att bedöma hur stora fiskbestånden är, och se förändringar över tid. För att kunna jämföra resultaten mellan olika år måste vi göra exakt samma sak varje gång. Vi genomför därför undersökningarna vid samma tidpunkter, på samma platser och med samma utrustning, säger Fredrik.
Fredrik Landfors lägger ut dagens fiskenät, som ska ligga i över natten. Foto: Ylva Sjöblom/SLU.
Fångsten provtas
Redskapen ligger oftast ute och fiskar under natten. När fångsten har tagits upp på morgonen så artbestämmer, räknar, väger och mäter Fredrik och hans kollegor alla individer.
– Ibland gör vi även ytterligare provtagningar. Till exempel så kan vi ta åldersprover för att se hur åldersfördelningen i ett fiskbestånd ser ut. Det vanligaste är då att vi tar ut fiskarnas hörselstenar, som man sedan läser av årsringarna på. Vi kan också ta prover för att se om fisken har samlat på sig miljögifter.
Genom provfiskena kan forskarna upptäcka om någon art ökar eller minskar i ett område, eller om åldersfördelningen eller hälsotillståndet för fiskarna ändras. På så sätt kan man upptäcka om man behöver sätta in åtgärder, eller följa upp hur det har gått med tidigare åtgärder.
– Med hjälp av våra undersökningar kan vi till exempel se om införandet av ett fiskefritt område har gett resultat eller hur förvaltningen av en viss art har fungerat. Vi undersöker också vilka effekter olika verksamheter, som industrier, har på fisksamhällena. Våra undersökningar kan ibland leda till regleringar av vissa verksamheter, säger Fredrik.
En liten torsk som fastnat i provfiskenätet och nu ska mätas och vägas. Foto: Fredrik Landfors.
Filmar på botten
En del områden, som de grunda utsjöbankarna i Kattegatt, är svårtillgängliga för forskarna som vill undersöka fisklivet där. Bottnarna är steniga och svåra att komma åt med traditionella fiskeredskap som nät eller trålar. Dessutom är många av områdena skyddade från fiske eftersom de är känsliga och inte tål så stor belastning. Sedan år 2018 provar därför forskare vid SLU en ny metod – att filma fiskarna!
Johanna Högvall är en av dem som arbetar i det här projektet. Hon berättar att de med hjälp av ett så kallat stereovideosystem dokumenterar fisk i de skyddade områdena Fladen och Lilla Middelgrund, för att se om skyddet bidrar till att bestånden återhämtar sig.
- Det bästa med det här videosystemet är att vi kan observera fisken utan att skada vare sig den eller miljön. Vi kan också undersöka områden som är svåra att tråla eller använda nät i, säger Johanna.
Johanna Högvall startar kamerorna som sitter i de två vita cylindrarna. Den lilla svarta cylindern innehåller en lampa. Innan videosystemet sänks ner på botten ska även en pinne med bete fästas på det. Foto: Johanna Bergman/SLU.
Lockbete framför kameran
Stereovideosystemet kallas för BRUV (baited remote underwater stereo-video systems) och består av två kameror med ett bete framför för att locka till sig fiskarna. Kamerorna sänks ner till botten och får ligga där och filma i en timme innan man tar upp dem igen.
Väl tillbaka i land analyserar Johanna filmerna med hjälp av ett särskilt datorprogram. Fokus ligger på stora rovfiskar som torsk och pigghaj, som hon både räknar och mäter alla individer av.
- Eftersom de två kamerorna sitter riktade snett mot varandra så kan vi med hjälp av vårt datorprogram räkna ut fiskarnas längd på centimeternivå. Det här innebär att vi förutom att se om de skyddade områdena gett fler fiskar också kan se om fiskarna fått chansen att växa sig större.
Filmerna från de två områdena där fiske förbjudits ska jämföras med filmer som gjorts på exakt samma sätt i ett oskyddat referensområde där fiske fortfarande pågår. Den första samlade utvärderingen ska göras år 2025.
En torsk har simmat alldeles intill betet framför kamerorna, samtidigt som en pigghaj närmar sig bakifrån. Betespåsen har ramlat ner på botten efter att en pigghaj har slitit bort den. Foto: Johanna Högvall/SLU.
En metod för framtiden?
Johanna tror att det kommer att bli vanligare att använda videoteknik för att uppskatta fiskbestånd i framtiden, men att det blir svårt att ersätta andra metoder helt. BRUV ger inte lika exakta resultat som trålning och andra fiskemetoder, och kan inte användas när det till exempel är för grumligt eller strömt vatten.
- Jag medverkar just nu i ett projekt där vi undersöker i vilka situationer BRUV skulle kunna ersätta eller komplettera trålning i forsknings- eller miljöövervakningsyfte, berättar Johanna.
Fiskarnas larver trålas
För att få en heltäckande bild av hur olika fiskbestånd mår behöver forskarna inte bara veta hur många vuxna fiskar det finns, utan även hur föryngringen ser ut. En av de metoder som används för att ta reda på det är att tråla efter fiskarnas larver. Malin Werner vid SLU berättar att hon i januari varje år följer med ut och trålar på en expedition i Västerhavet.
- På dagtid trålar expeditionen efter vuxna fiskar som sill, torsk och plattfiskar. Sedan tar vi över på natten och trålar efter larver, alltså det stadium innan fiskarna fått sitt slutgiltiga utseende. Vårt fokus ligger på larver från sill, sardin och skarpsill, säger Malin.
Den trål som används på natten är finmaskigare och mindre än den på dagen. En vajer som skickas ut bakom båten, medan båten kör framåt, sänker långsamt ner trålen till fem meter ovanför botten. När vajern dras in igen höjs trålen upp, medan Malin övervakar tråldraget med hjälp av sensorer på trålen. Längst bak på trålen sitter en liten kopp som samlar upp de fisklarver och andra organismer som fångas in. Väl uppe i båten töms koppen, och forskarna undersöker allt innehåll i stereolupp.
- Vi har standardiserad utrustning och gemensamma internationella protokoll som vi följer under hela trålningen och artbestämningen för att kunna jämföra våra resultat med dem från andra länder och mellan olika år. Nu har vi använt samma metod och redskap sedan 1992.
Till vänster: Den 15 meter långa trålen dras upp efter ett genomfört tråldrag mitt i natten. Till höger: Malin Werner artbestämmer fisklarver genom stereolupp. Hon mäter först varje larv, eftersom karaktärerna man artbestämmer dem på ändrar sig beroende på hur långa larverna är och därmed i vilket utvecklingsstadium de befinner sig. Foto: Malin Werner och Karolina Wikström/SLU.
Användbar information
Resultaten från trålningarna används bland annat av Internationella havsforskningsrådet, ICES, för att avgöra läget för sillens föryngring. Den informationen blir en del i deras bedömningar när de ska ge råd om hur mycket sill som de anser kan fiskas upp utan att bestånden hotas.
- Vi kan också upptäcka nya trender eftersom vi genomför exakt samma undersökning varje år. Vi har till exempel sett att sardinen under senare verkar ha börjat fortplanta sig i våra hav, kanske på grund av varmare vatten, säger Malin.
Till vänster: Larver av plattfisken bergtunga (Microstomus kitt). Fångsten av bergtungelarver i trålningen rapporteras in till Internationella havsforskningsrådet för att hjälpa forskarna att avgöra hur arten mår. Till vänster: Sardinlarver har börjat dyka upp i undersökningarna på senare år. Foto: Malin Werner/SLU (genom stereolupp).
Olika metoder behövs
De resultat som Fredrik, Johanna och Malin samlar in med sina respektive metoder hjälper forskarna att få en bild av hur olika fisksamhällen ser ut.
- Beroende på vad man är intresserad av att ta reda på, så får man anpassa sin provtagning i metod, tid och rum. För att få en helhetsbild av tillståndet i havet behövs olika metoder, som kompletterar varandra. Det finns stora fördelar med att behålla en metod som man har långa tidsserier av, men det är minst lika viktigt att utveckla nya metoder för att lösa nya frågor, under nya förhållanden, säger Malin.