Måsar och människor
Skräniga skadedjur eller en helt naturlig del av sommaren? Åsikterna om stadsmåsarna går isär, men forskningen är entydig: det har blivit vår tur att anpassa oss till grannarna på taket.
Måsarna attackerar!
Snart dags för invasion!
Stoppa måsarna i tid!
Se där ett axplock från senaste sommarens krigsrubriker. Det handlar om fiskmåsar, gråtrutar och på senare år även silltrutar. Som enligt tidningarna väsnas och skräpar ner. Som ”attackbajsar” och ”tar över gator och torg” och som ”inte hör hemma i city”.
Anticimex uttalar sig. Hyresvärdar ställs mot väggen. Krönikören Fredrik Strage beskriver hur han går ut på balkongen och, i brist på kraftigare ammunition, kastar isbitar på en fiskmås som stört hans sömn i flera veckor.
Och visst kan det finnas något störigt med såna som tar plats utan att be om lov. Att frågan infinner sig är kanske inte så konstigt: Vad har måsarna i stan att göra?
Passar de inte bättre i sin naturliga miljö?
Staden funkar lika bra
Donald Blomqvist, biolog vid Göteborgs universitet, vill gärna vända på frågan: Varför skulle de inte vara här?
– Till att börja med tycker jag att vi borde se oss själva som en del av ett naturligt sammanhang. Det innebär att vi också försöker förstå och respektera andra levande organismer, som till exempel måsar. Själv tycker jag att det är härligt att höra dem när de kommer tillbaka på våren, det är så livsbejakande, säger han.
Som hängiven forskare med fåglar som specialitet är det förstås ingen hemlighet vems sida han står på, men så vet han också mer om våra bevingade grannar än de flesta.
– Generellt kan man säga att det finns två anledningar till att vissa arter blir urbana. Den ena är att vår egen art, människan, breder ut sig över allt större områden. Då tvingas andra arter att försöka samexistera med oss. Den andra anledningen är att staden funkar lika bra som den ursprungliga miljön för vissa arter, eller till och med bättre.
Foto: David la Calle/Shutterstock.
Genetiska förändringar
Att just måsfåglar valt att bli stadsbor har flera skäl. Minskade fiskbestånd, krympande fiskerinäring och exploaterade kuststräckor har gjort födotillgången mindre och boplatserna färre i den ursprungliga miljön. I stan däremot finns tusentals tak att häcka på, det finns gott om föda i form av matavfall och liknande, och färre rovdjur.
– Men förmodligen krävs det också särskilda egenskaper för att anpassa sig till det urbana livet. Här kan det faktiskt handla om genetiska förändringar. Alltså det vi kallar för evolution, säger Donald Blomqvist.
Han jämför med talgoxar som lever i stadsmiljö, där studier visar att det skett förändringar i gener som är kopplade till neurologiska funktioner och beteende.
– De är djärvare och lär sig snabbare än sina kusiner på landet. Och jag skulle gissa att det har skett liknande förändringar hos måsfåglar, även om jag inte sett några sådana studier ännu.
Passerar människans gränser
Att stadsmåsarna är både djärva och uppfinningsrika kan förstås ingen förneka. De vaktar sina ungar med dödsföraktande frenesi, punktmarkerar soptunnor i parken och stjäl glass direkt ur näven på intet ont anande turister. Deras beryktade glupskhet nådde en ny nivå då en trut häromåret fångades på Tiktok när den slukade en livs levande råtta på ett torg i Malmö. Filmklippet har väckt både skratt och kväljningar hos tiotusentals tittare, men också en känsla av något skevt – sällan har den glittrande skärgårdsidyllen känts mer avlägsen. Här uppstår en sorts dissonans som kan bidra till motviljan mot stadsmåsarna. Det menar Karin Dirke, idéhistoriker vid Stockholms universitet.
– Visst, de här fåglarna är knappast några ödmjuka typer. De skränar och tar för sig och bajsar i huvudet på folk. Men bakom allt detta finns också en uppfattning om att de inte passar in i staden. De är så att säga på ”fel plats”, säger hon.
Som forskare har hon studerat människans relation till så kallade oönskade djur genom historien, bland annat vargar och råttor, och hon kan se tydliga paralleller till dagens måskonflikter. I botten ligger en gammal föreställning om uppdelningen mellan natur och kultur, menar hon. Staden står för kulturen och allt där utanför är natur. Det stadsmåsarna har gjort är att överskrida den gränsen.
– Trots att vi kategoriserat dem som sjöfåglar har de fattat ett eget beslut och blivit stadsbor, helt utanför vår kontroll. Det blir en sorts provokation mot människans överhöghet. Vår relation till djur i vår omgivning är nämligen väldigt beroende av hur vi kategoriserar dem. Djur som vi släpper in frivilligt kallar vi för husdjur eller sällskapsdjur. Djur som kommer in i huset mot vår vilja kallar vi för ohyra.
Utsatta arter som minskar
Karin Dirke påpekar att detta är ett ganska förlegat sätt att betrakta världen. Sedan åtminstone 1960-talet har medvetenheten vuxit allt starkare om att även människan är en del av naturen. Men fortfarande tenderar vår omsorg om vilda djur vara större när det gäller arter som är någon annanstans, som vi sällan ser och aldrig behöver interagera med på riktigt.
Är vi människor helt enkelt för snåla med våra städer?
– Ja det tycker jag. Det är klart att det kan uppstå vissa problem, men lite måste vi väl tåla. Jag menar om vi bygger upp de här miljöerna, som faktiskt är gynnsamma även för andra arter, då kan vi ju inte bli så förvånade över att de också flyttar in, säger Karin Dirke.
Med andra ord: Idag är stadslivet lika naturligt för en stadsmås som för en stadsmänniska, och faktum är att det är vi som bjudit in dem. Vilket inte automatiskt innebär att de kommer att bli fler.
Tvärtom – samtliga måsfåglar vi ser i stan tillhör utsatta arter med minskande bestånd. Fiskmåsen är nära hotad, gråtrut och silltrut sårbara. Enligt fågelexperten Donald Blomqvist tyder mycket på att populationerna går ner även i städerna.
– Sedan vi började hantera vårt avfall på ett bättre sätt och avvecklade våra öppna soptippar har födotillgången minskat för de fåglar som flyttat från kusten. Sjöfåglarna generellt har dessutom drabbats hårt av fågelinfluensa den senaste tiden. Frågar du mig hur måsarna mår så skulle jag säga: Inte särskilt bra.
Lära oss leva tillsammans
Hans lösning på måskonflikterna handlar i första hand om oss själva: Vi måste bli bättre på att leva i samklang med naturen, även när den gör sig påmind i staden. Men för säkerhets skull skickar han med några praktiska tips:
– Om man märker att de har ägg eller ungar i närheten är det enklaste att gå runt dem lite. Har man problem med fåglarnas spillning kan man lätt täcka över utemöbler och bilar med något. Och om man verkligen måste passera precis där de är, fäll upp ett paraply! Då avbryter de attacken.
Så är det med stadsmåsen. Och människan – ja hon får de ekosystem hon förtjänar.
– Och nu har vi rödlistade och skyddsvärda arter på taken. Det är ändå ganska fint. Vi borde skydda dem snarare än att betrakta dem som ohyra, säger Donald Blomqvist.
