Mänskligheten behöver biologisk mångfald
Den biologiska mångfalden i havet har minskat i mycket snabb takt de senaste 50 åren. Eftersom det är människors sätt att leva som orsakat den snabba förlusten av växter, djur och livsmiljöer, är det också upp till oss att vända den negativa utvecklingen.
Begreppet biologisk mångfald, eller biodiversitet, innefattar alla organismer i alla typer av livsmiljöer och beskriver den variation som finns inom arter, mellan arter och av ekosystem på hela jorden. De senaste 50 åren har den biologiska mångfalden minskat i en mycket snabb takt. Forskarna bedömer exempelvis att antalet havslevande fiskar och däggdjur har minskat med nästan 50 procent sedan 1970. Vissa arter har försvunnit helt, och dessa kan vi aldrig få tillbaka. Att den biologiska mångfalden minskar är inte bara en katastrof för de drabbade arterna, det är också ett stort hot mot mänsklighetens framtid.
Mångfald ger motståndskraft
Med en hög biologisk mångfald ökar ett ekosystems förmåga att klara av förändringar och ovanliga händelser. När det finns en stor variation inom arten, alltså en stor genetisk mångfald, ökar chansen att en population ska kunna anpassa sig när miljön förändras. Man brukar prata om att ekosystemet har en motståndskraft som ökar med en hög biologisk mångfald.
I alla ekosystem har varje enskild art sin specifika roll, och växter och djur bygger tillsammans upp det ekosystem som de lever i. Ju mer varierad en livsmiljö är desto högre brukar mångfalden av växter och djur vara. Ett av de ekosystem som har den största biologiska mångfalden på jorden är korallrev. De finns i både kalla och varma vatten och erbjuder en varierad livsmiljö med sina utskott, vindlingar och håligheter som erbjuder skydd, växtplatser och goda möjligheter att hitta föda.
Ekosystemets förmåga att klara förändringar ökar när den biologiska mångfalden är stor. Det är därför mycket viktigt att den skyddas och bevaras. På bilden en ålgräsäng i Halland betraktad av en snorklare. Foto: Martin Almqvist/Azote.
Om förhållandena förändras och arter försvinner från ett ekosystem, förändras också ekosystemet i sig. Allra störst blir påverkan om en art som har stor betydelse eller utgör livsmiljö för andra arter minskar dramatiskt eller försvinner. Sådana arter brukar kallas för nyckelarter. Några exempel på nyckelarter är torsk och blåstång i Östersjön och ålgräs och blåmussla i Västerhavet.
Skydd och skötsel behövs
För att gynna den biologiska mångfalden behöver olika livsmiljöer skyddas och skötas om så att de påverkas i så liten utsträckning som möjligt av oss människor. Marina naturreservat, nationalparker och Natura 2000-områden är exempel på marina områden med olika grad av skydd. Förutom att främja en hög biodiversitet kan dessa områden fungera som fristäder och återhämtningsplatser för känsliga arter och ekosystem. De har också en viktig uppgift i att förse intilliggande områden med växter och djur, inte minst fisk. För att fylla dessa funktioner behöver de marina skyddade områdena vara tillräckligt stora och ligga så pass nära varandra att gener, växter och djur kan spridas mellan dem. I bästa fall bildar de sammanhängande nätverk och kan på så vis bidra till både artrikedom och genetisk variation.
Men det är viktigt att de marina skyddade områdena inte bara är skyddade på pappret, utan att de verkligen kan erbjuda den fristad som arter och livsmiljöer behöver för att den biologiska mångfalden ska gynnas. Regleringarna varierar mellan olika typer av områden, och tyvärr är skyddet mot skadliga mänskliga aktiviteter ofta bristfälligt. I många områden är till exempel både båttrafik och fiske tillåtet. Sverige har drygt 300 marina skyddade områden, men det är bara i en tiondel av dessa som det finns ambitioner att på något sätt reglera fisket, till exempel genom särskilda fredningsområden eller begränsningar i vilken typ av fiskeredskap som får användas. Av världshaven är det bara några få procent som är skyddade, och områdena med fiskeförbud utgör en ännu mindre del. Tillsammans med många andra länder har Sverige nyligen skrivit under en internationell avsiktsdeklaration med målet att skydda 30 procent av världshaven till år 2030.
Fiske största hotet
I myndigheternas arbete för att främja och bevara den biologiska mångfalden kan åtgärdsprogram och förvaltningsplaner tas fram för arter och naturtyper som behöver extra skydd och skötsel. För att ta reda på vilka arter som behöver skyddas används rödlistan.
I Sverige är det SLU Artdatabanken som har ansvar för och uppdaterar rödlistan vart femte år. Den senast reviderade listan presenterades i april 2020. På rödlistan hamnar arter som bedöms vara hotade, nära hotade, eller som redan har försvunnit från landet. Med på listan finns också arter som det finns för dålig kunskap om för att experterna ska kunna uttala sig om ifall de är hotade eller inte. De flesta av de arter som finns med i kategorin ”kunskapsbrist” finns i marina miljöer. I havet bedöms fiske vara det största hotet mot biologisk mångfald, framförallt bottentrålning som förstör livsmiljön för många arter. Även övergödning ses som ett stort hot mot havets biologiska mångfald, och klimatförändringar antas bli en allt viktigare faktor i framtiden. För att bevara marina arter bättre behövs fler skyddade områden och fler och större zoner som är fria från trålfiske, så att livsmiljöer, arter och fiskbestånd kan återhämta sig.
Svårt reparera skadad miljö
När mångfalden minskar ökar sårbarheten. Därför är det alltid bättre att arbeta förebyggande och se till så att populationer, arter och livsmiljöer skyddas redan innan de riskerar att förstöras eller utrotas. Att i efterhand försöka restaurera eller sätta in särskilda åtgärder för att få tillbaka en art eller återställa en livsmiljö är både dyrt och svårt. Ibland är det rent av omöjligt. När till exempel ett torskbestånd som är genetiskt anpassade till ett särskilt område blir utfiskat kan det inte enkelt ersättas av torskar från ett närliggande område. Om en lokalt anpassad population fiskas ut är just den genetiska varianten för alltid borta och det kommer att ta mycket lång tid, om det ens någonsin sker, innan arten åter finns i området.
När mångfalden minskar ökar sårbarheten. Därför är det alltid bättre att arbeta förebyggande och se till så att populationer, arter och livsmiljöer skyddas redan innan de riskerar att förstöras eller utrotas. På bilden syns ejder, en art som i rödlistan 2020 klassats som starkt hotad. Foto: Niclas Ahlberg/Azote.
Ett sätt att undvika att arter slås ut och livsmiljöer förstörs är att se till att naturresurserna i havet nyttjas på ett hållbart sätt. Det kan handla om att begränsa båttrafiken eller att inte fiska mer än vad fiskbestånden tål. Med ett hållbart nyttjande har ekosystemen möjlighet att behålla sina funktioner, och den biologiska mångfalden kan finnas kvar. Ett sådant förhållningssätt har länge förespråkats av forskare och myndigheter, men har tyvärr ofta fått stryka på foten till förmån för kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen.
Att i efterhand försöka restaurera eller sätta in särskilda åtgärder för att få tillbaka en art eller återbeställa en livsmiljö är både dyrt och svårt.
Internationell angelägenhet
Att den biologiska mångfalden behöver värnas lyfts särskilt fram i två av FN:s globala hållbarhetsmål: mål 14 Hav och marina resurser, respektive mål 15 Ekosystem och biologisk mångfald. Men forskning visar att nyttan av biologisk mångfald går utöver dessa två mål. Biodiversitet bidrar direkt till uppfyllandet av ytterligare tio av de totalt 17 globala målen för hållbar utveckling, men också indirekt till de resterande fem.
Många av världens länder har undertecknat FN:s konvention om biologisk mångfald. Konventionen förbinder länderna att arbeta gemensamt för att den biologiska mångfalden ska bevaras, resurser nyttjas hållbart och att nyttan av den forskning och utveckling som bedrivs på gener ska fördelas rättvist mellan länder. Sverige har införlivat konventionens mål i det nationella miljömålsarbetet.
Miljömålen nås inte
I Sverige är det flera myndigheter som arbetar med uppgiften att främja biologisk mångfald. Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelserna är några av dem. Det miljötillstånd som myndigheternas miljöarbete ska leda fram till beskrivs i de svenska miljökvalitetsmålen. Av de 16 miljömålen finns det flera som relaterar till biologisk mångfald, och ett som är specifikt inriktat på det: ”Ett rikt växt- och djurliv”. Miljömålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård” är särskilt inriktat på arbetet med att förbättra havsmiljön, där biologisk mångfald är en viktig komponent.
Trots att det läggs mycket resurser och arbete på att uppnå miljökvalitetsmålen så räcker det långt ifrån ända fram. I dagsläget når Sverige inget av de miljömål som relaterar till biologisk mångfald, varken på land eller i havet. Naturvårdsverket konstaterar på sin hemsida att många arter och naturtyper riskerar att försvinna och ekosystem att utarmas. Invasiva främmande arter som kan rubba ekosystemen och slå ut andra arter fortsätter också att öka.
Måste vända utvecklingen
Invasiva arter är bara ett av de stora hoten mot biologisk mångfald, andra är överexploatering av jordens resurser, habitat som störs, förstörs och delas upp, utsläpp av farliga ämnen och mänskligt orsakad klimatförändring. Den stora utmaningen ligger i att kunna möta en ökande befolknings efterfrågan på resurser som livsmedel, råvaror, energi och vatten utan att ekosystem överutnyttjas och pressen på olika arter ökar. Att behålla en hög biologisk mångfald är avgörande för att olika ekosystem ska fungera för att även i framtiden kunna leverera sina värdefulla nyttor och tjänster till oss människor.
Eftersom det är vårt sätt att leva som ligger bakom den snabba förlusten av biologisk mångfald, är det också upp till oss människor att vända den negativa utvecklingen. För att motverka förlusten av biologisk mångfald behöver vi helt enkelt leva mer hållbart och vara rädda om vår fantastiska natur. Det gäller inte minst havet.