Livsmiljöer i havet måste skyddas
För att bevara havslevande arter måste vi skydda deras livsmiljöer. Men miljöer som är livsviktiga för många havslevande arter är också attraktiva för oss människor, som vill bygga stugor i havsvikar, köra våra fritidsbåtar och muddra runt våra bryggor.
Vi är vana att se hur människan omformar naturen på land. Åkermark och produktionsskogar breder ut sig, medan artrika skogar, hagmarker och ängsmarker försvinner. Det finns knappt någon helt ostörd natur kvar, och livsutrymmet krymper för många arter. På land är förlust av livsmiljöer idag den viktigaste anledningen till att arter minskar eller dör ut.
För havsmiljön finns färre exempel på att arter dött ut på grund av att deras livsmiljö förstörts. Delvis beror det på att jakt och fiske över lag utgör ett betydligt större hot mot de marina arterna än förlust av livsmiljöer. Men kunskapen om livsmiljöer i havet har också varit mindre än för landmiljön. Fler och fler studier visar nu på exempel där förändring och förlust av livsmiljöer har haft en direkt koppling till att arter minskat i haven. För att vi ska kunna bevara livskraftiga bestånd av många havslevande arter räcker det inte bara med att minska på jakt- och fisketrycket. Vi måste även skydda deras livsmiljöer.
Sjögräsängar med ålgräs (Zostera marina) är en av de naturtyper som minskar kraftigt i många kustområden. Foto: Martin Almqvist/Azote.
LIVSMILJÖER, NATURTYPER OCH HABITAT
Livsmiljön för en växt eller ett djur är den miljö där den kan leva. Sjögräs behöver ljus för att kunna växa och sand- eller finsedimentbotten för att få fäste för sina rötter. Dess livsmiljö utgörs därför av grunda mjukbottnar dit ljuset når ned. Övergödning av havet gör att vattnet blir grumligare och ljuset inte når lika djupt - då krymper livsmiljön för sjögräs. Många rörliga arter, exempelvis fisk, utnyttjar olika livsmiljöer under olika delar av livet.
Naturtyper, eller biotoper, är ett sätt att beskriva eller kategorisera naturen. Så kan till exempel landmiljön delas upp i skogar, ängsmarker och våtmarker. Skogar kan i sin tur delas in i löv- och barrskogar eller granskogar och bokskogar. I svenska havsområden hittar man istället naturtyper som blåstångsskogar, sjögräsängar och musselbäddar. En naturtyp definieras alltså av en eller flera arter av växter eller djur som karaktäriserar naturen på en viss plats.
Biologer och ekologer använder ofta ordet habitat, som är synonymt med både livsmiljö och naturtyp. Men skillnaden mellan dem är viktig. En naturtyp kan vara livsmiljö för många arter. En sjögräsäng är exempelvis livsmiljö för många smådjur och fiskar. Omvänt kan en arts livsmiljö omfatta flera olika naturtyper. Arter som trivs i sjögräsängar kan ofta även leva bland andra växter i havet.
Hotade naturtyper
Nyligen gjorde forskare från hela Östersjöregionen en gemensam ansträngning att utvärdera vilka naturtyper som minskar eller riskerar att försvinna från Östersjön och Kattegatt. Arbetet var en upprepning av en tidigare undersökning, inom ramen för Helsingforskommissionens verksamhet för att skydda Östersjöns biologiska mångfald. Undersökningen resulterade i en gemensam rödlista för naturtyper. Listan består av 25 hotade naturtyper och ytterligare över 40 som minskat eller förändrats kraftigt. Listan omfattar kustnära naturtyper som ålgräsängar och grunda vikar, men också sådana som är knutna till Östersjöns djupa bottnar.
Attraktiva kustområden
Att just kustnära naturtyper hotas är inte unikt för Östersjön. Ungefär fyrtio procent av jordens befolkning bor vid kusterna, och en växande befolkning gör att mer och mer av naturen tas i anspråk. Tidigare dominerades grunda kustområden av vidsträckta undervattensängar av sjögräs och andra vattenväxter. Nu visar en global studie att 30 procent av alla sjögräsängar försvunnit sedan 1800-talet, och att de fortsätter att försvinna i en allt snabbare takt.
I svenska havsområden tillhör grunda, vågskyddade vikar de mest hotade naturtyperna. Det är ofta här vi vill ha våra sommarstugor, bryggor eller båtar. Samtidigt är vikarna känsliga för såväl övergödning och båttrafik som för muddring. Miljöförändringar i grunda vikar är en bidragande orsak till att så mycket som 60 procent av sjögräsängarna försvunnit i Bohuslän sedan 1980-talet.
Abborren lägger sin rom i grunda, vågskyddade vikar. Det är också här som ynglen tillbringar sin första levnadstid. Foto: Joakim Hansen/Azote.
I svenska havsområden tillhör grunda, vågskyddade vikar de mest hotade naturtyperna
Många arter drabbas
Kustens naturtyper är en viktig livsmiljö för många havslevande arter. Den biologiska produktionen är stor och områdena fungerar som både barnkammare och skafferi för havslevande fiskar. Så när dessa naturtyper minskar eller förändras drabbar det många arter. Mängden vuxen abborre och gös i ett kustområde förklaras till exempel delvis av hur stora ytor av grunda, vågskyddade vikar som finns i området. Det är här abborren och gösen lägger sina ägg, och det är här fiskynglen tillbringar sin första levnadstid.
I Kattegatt har man visat att syrebrist och drivande algmattor på grunda bottnar gör det svårt för rödspättans larver att överleva och växa. Om färre larver överlever kan det påverka mängden vuxen fisk. På motsvarande sätt har den dramatiska minskningen av sik i Bottniska viken kopplats till brist på lämpliga miljöer där den kan lägga sina ägg.
Övergödning förstör på djupet
Ett av de mest dramatiska exemplen på förlust av livsmiljöer i havet är ökningen av döda bottnar i Östersjöns djupa delar. Idag upptar de syrefria bottnarna en yta lika stor som Danmark. Stora utsläpp av näringsämnen från land har lett till syrefria bottnar där inga djur kan leva. När djupa bottnar blir obeboeliga drabbas förstås de djurarter som är beroende av dessa miljöer. Det gäller exempelvis torsken, som lägger sina ägg i Östersjöns djuphålor och letar mat på djupa bottnar.
Viktig lärdom
Den lärdom vi kan dra från landmiljön är att förstörda livsmiljöer leder till utslagning av arter. Tidigare har man haft en mycket begränsad kunskap om utbredningen av de flesta livsmiljöer i havet, men idag satsas det mycket resurser på att kartlägga naturen under havsytan. Därigenom blir det möjligt att se vilka livsmiljöer som förändras eller minskar i utbredning, och att skydda känsliga och sällsynta miljöer från skadlig påverkan.
