Sju famn!

"Sju famn, du lägger dig på sju famn", sa morfar till mig när vi metade makrill. Sju famn var standard. Sju år och sju famnar halade jag ut och sen satt vi där tysta och suggestivt vaggade av Gullmarsfjordens vågor i närheten av Rödberget.

Vad jag inte kunde veta då var att jag flera år senare skulle göra försök på försök att måla av Rödberget för att få det som jag ville. Det har fortfarande inte hänt, att jag fått det som jag vill.

Min morfar var en skicklig fiskare. Det är underligt med fiske, men en del verkar ha ett bättre öga för var fisken står eller går. Eller så är det en känsla, sa han. Förutom att makrillmeta brukade jag bottenmeta och då var det en och en halv famn från botten som gällde. Till skillnad från makrillmetet, där man kunde få sitta i timmar utan att någonting hände, så var det fullt ös i bottenregionerna. Jag drog vitling på vitling, som om det inte fanns något stopp.

Även om jag aldrig varit speciellt morgonpigg så fanns det få saker som slog att stiga upp runt tre, halv fyra på morgonen och ge sig ut för att fiska ute i Gåsöarkipelagen. Allting alldeles tyst och stilla, förutom aktersnurrans ilsket surrande ljud och vattnets fräsande mot stäven, som skar en reva i den spegelblanka sammetsytan. När vi kom till Fiskebäckskils ångbåtsbrygga kollade morfar hur många torrlagda stenar man såg i kajen. Var det tre stenar gick vi genom Långgapshål men vid två genom Smalsund.

Smalsund är en mycket vacker plats. 2013 var nog senaste gången som jag vadade i Smalsund och över till Blåbergsholmen. Numera verkar det inte ens räcka med en sten på ångbåtsbryggan för att kunna gå igenom Smalsund med båt eftersom det grundar upp och byggs på med musselbankar.

När jag var i Tunisien och Sahara för några år sedan tog jag en näve sand, tittade ut över ett oändligt hett sandhav och lät kornen rinna mellan mina fingrar samtidigt som jag tänkte på det som jag en gång läst, att det finns fler stjärnor i universum än sandkorn på jorden.
Fullständigt obegripligt. Och vilken stackare har räknat?

Jag frågade morfar en gång när vi satt där och metade - hur många fiskar finns det i havet?
"Kanske är det lika många som stjärnorna du ser på himlen". Kanhända att det var så då, men idag känns det mer som att allt får plats i Karlavagnen, eller om ens det.

Jag tänker ofta på min morfar och allting som vi gjorde tillsammans. Jag saknar honom och våra morgonguppande båtar i Kilen.Vitling som var ett säkert kort när man tröttnade på makrillmetet är idag ett blankt kort.

Hög tid nu att ta allting i en annan riktning innan det är för sent.

Men det är som om sanden i timglaset inte räcker till, att tiden rinner ifrån oss som vid ebb.
Ända sedan jag var pojke och fiskade med morfar har havet haft en stor betydelse för mig.
Havet är en horisont som du aldrig någonsin kommer att nå. Havet förekommer allt som oftast i mina bilder. Antingen direkt eller indirekt.

Havet är en frihet men hur djupt är sju famn?

Richard Vakil
Nobelkonstnär