Jag erkänner - jag har blivit en nörd
Krönika
Varje morgon letar jag mig fram till ett par hemsidor för att få en ögonblicksbild över isläget i Arktis. Det har dessvärre blivit spännande, ja nästan som en thriller. Ska isavsmältningen slå rekord i år, som 2007 eller 2012? Kanske kommer, någon sommar under min livstid, isen helt vara borta. Internet erbjuder en möjlighet att studera förändringarna, på bekvämt avstånd från verkligheten. Men där uppe i Arktis finns en underbart skön värld full av sällsamma varelser. Elfenbensvita ismåsar trippar omkring bland isbjörnar och valrossar. Valar blåser vattenkaskader ur sina andningshål. Bergiga öar är fyllda av fåglar som fortfarande kan finna föda i de rika haven - fåglar som lever huvuddelen av sina liv svävande strax ovanför vågtopparna. Längre norrut den eviga isen. Men hur evig?
Klimatförhandlingarna under Klimatkonventionen, där jag arbetade i över 12 år, erbjuder en annan utsiktspunkt där man kan blicka över den politiska verkligheten. Där måste ett internationellt samarbete kring klimatproblemet tråcklas fram under ändlösa dagars och nätters arbete med texter och samtal. Det går långsamt. Det är svårt. Samtidigt stiger halten av växthusgaser i atmosfären snabbt. Finns det inga genvägar? Ja, kanske genom att välmående och ambitiösa länder som Sverige visar vägen i praktisk handling och genom väl designade styrmedel och investeringar faktiskt bringar ner sina utsläpp. Därmed kan dessa länder förhoppningsvis visa att det går att minska utsläppen och ändå ha en god ekonomisk utveckling. Bara då blir de attraktiva exempel som andra mycket större länder vill följa. Men det finns gränser för det goda exemplet. Klimatfrågan är en global fråga och enskilda länder når till slut en gräns om de står ensamma. Det blir också dyrt om alla länder väljer sin egen väg. Internationellt samarbete och en gemensam internationell reglering krävs om utsläppen ska kunna halveras inom det närmaste halvseklet. EU har hittills drivit på för ett sådant samarbete och ett starkt ledarskap från unionen kommer att behövas också i framtiden.
Men de internationella klimatförhandlingarna är tröga och påverkas dessvärre av stigande internationella spänningar och en tilltagande nationalism som sprider sig över stora delar av världen. Under min tid som klimatförhandlare genomfördes flera serier av möten med miljöministrar i avlägsna ofta spektakulära delar av världen. Inför Köpenhamnsmötet tog Danmark initiativet till en process kallad Grönlandsdialogen, därför att den började och avlutades i det lilla samhället Ilulisatt på Grönlands nordvästra kust. Ett av mötena hölls i Riksgränsen. Ett annat i El Calafate i Patagonien. Min erfarenhet är att något händer när människor lämnar förhandlingarnas konferenslokaler och förflyttar sig ut till de miljöer där klimatförändringarna först kan iakttas. Haven och kusterna i norr och i söder ger kanske den bästa illustrationen idag. Naturens skönhet berör och det uppstår ett nytt samtal med andra utgångspunkter än de som dikteras av delegaternas instruktioner. Låt oss hoppas att de som idag driver förhandlingarna inför det mycket viktiga mötet i Paris i december 2015 utnyttjar liknande grepp. De kommer att behövas.