Döda tumlare berättar livsviktiga historier
Det plingar till i mejlkorgen - det är en rapport om en död tumlare. En snabb titt på de bifogade fotona visar att det är en stor, vuxen hona och hon måste ha dött alldeles nyligen. Fyndplatsen är ön Orust på Västkusten. Nu får allt vänta. Det enda viktiga nu är att tumlaren snabbt tas om hand, så att vi kan undersöka den.
Vi har flyt idag, bara någon timme efter att rapporten kom in kan en av våra kontakter hjälpa oss i fält. Vid strandkanten på Orust ligger tumlaren kvar, bara lindrigt hackad på av sjöfåglar som annars snabbt brukar ta sig ett skrovmål. Tumlare är ofta svårstuderade eftersom de bara visar sig vid ytan under korta ögonblick. Därför spelar de döda individerna desto större roll för vad vi vet om dem. Med hjälp av ett förbipasserande sällskap, arbetshandskar och stor möda packas tumlaren ned i en ”kadaverväska”, och vidare upp på ett släp.
Därefter körs tumlaren till frysförvaring. Några veckor senare lyfts den djupfrysta tumlaren av lastbilen vid lastkajen vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala. Nu ska tumlaren långsamt tinas upp i kyl. Snart kan den undersökas, och vi kan få klarhet i varför den dog och hur den mådde innan den dog.
En tumlare har hittats död och strandad vid Orust på Västkusten. Foto: Björn Broberg.
Sjukdomar och miljögifter
En tumlares dödsorsak berättar om hotbilden som tumlare i Sverige står inför, och om man hittar en smittsam sjukdom är dödsorsaken särskilt viktig. Vissa sjukdomar är så kallade zoonoser, som smittar mellan djur och människa. Djur och människors hälsa är nära sammanlänkad och vi behöver ha koll på vilka sjukdomar som finns i ekosystemen, deras utbredning och upptäcka om det dyker upp nya.
Höga halter av miljögifter kan leda till sämre immunförsvar och svårigheter att föröka sig hos marina däggdjur, därför är miljögiftsanalyser väldigt viktiga. Resultat från analyser av 22 tumlare, som dog mellan 2015-2019, visade att flera hade halter av kvicksilver, tennorganiska miljögifter eller PCB som överskred de värden man tror har negativa hälsoeffekter hos marina däggdjur.
NYTT ÖVERVAKNINGSPROGRAM FÖR MARINA DÄGGDJUR I SVERIGE
Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och Naturhistoriska riksmuseet (NRM) arbetar gemensamt med att undersöka hälsa, sjukdomar och dödsorsaker hos marina däggdjur i svenska vatten. I programmet ingår våra tre sälarter (gråsäl, knubbsäl och vikare), tumlaren, och även andra valar som ibland dör längs kusterna. Programmet faller inom ramen för svensk miljöövervakning på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten (HaV).
Läs mer hos Statens veterinärmedicinska anstalt.
Jakten på orsaken
Tumlaren ligger nu på ett bord i den ljusa obduktionssalen och samsas med två havsörnar, en gulsparv, två tamkatter, en ko och en igelkott som också ska undersökas.
Utsidan undersöks och fotograferas noggrant, på jakt efter sår, skador, bölder eller märken från fisknät, som kan avslöja om hon råkat fastna som bifångst. Totallängden mäts till 160 cm, omkretsen mäts på flera ställen, och späcktjockleken noteras. Är det inte lite tunnare späcklager än normalt?
Därefter öppnas djuret upp, och en specialistutbildad veterinär - en patolog - skär i de inre organen, kollar hur de ser ut, känns och ibland luktar - jämfört med vad som är normalt.
Innan obduktionen undersöks tumlarens utsida noggrant efter tecken på skador eller avvikelser. Foto: Statens veterinärmedicinska anstalt.
När lungorna klipps upp ser vi att luftvägarna är nästintill helt igensatta av långa smala maskar och lungorna har en ilsket röd färg. Hur har hon ens kunnat andas? Bitar från de inre organen sparas för att studeras närmare i mikroskop och prover samlas i så kallade biobanker för framtida forskning. Om vi misstänker sjukdom, så som i detta fall, skickas prover iväg för vidare analyser. Från alla tumlare vi får in tas muskelprover för DNA-analys, för att veta vilken population tumlaren kommer ifrån, Östersjö-, Bälthavs- eller Nordsjöpopulationen. Även tänder tas för att ta reda på tumlarens ålder. Tänderna har årsringar som räknas, precis som man gör med träd.
Den sista måltiden
Nu är det dags att kika på innehållet i magsäcken och få reda på vad tumlaren åt innan den dog. Först tas några teskedar av det mjuka maginnehållet som sedan ska skickas på DNA-analys, som en del i det arbetet. Därefter sköljs magens innehåll igenom flera gånger, och hörselstenar från fiskar - otoliter - plockas ut och undersöks. Det verkar som att tumlaren ätit sill och plattfisk.
Genom analyser av stabila isotoper och fettsyror kan en tumlares skelett, muskler och späck berätta vad den ätit flera år tidigare i livet. Den här typen av ekologiska fakta berättar om tumlarens livshistoria, vilket är betydelsefull grundläggande kunskap om en art eller population.
Dödens olika historier
Vi undersöker inte bara tumlare som hittats döda, med okänd dödsorsak, utan även de som dött som bifångst och lämnats in av fiskare. Båda kategorierna av döda tumlare är viktiga att undersöka, men av olika anledningar. De som hittas döda kan ha självdött, och är med större sannolikhet drabbade av sjukdom. Dödsorsakerna ger oss information om hoten mot dem, och vi kan upptäcka nya hot, så som nya sjukdomar. Tumlare som däremot bifångats är oftare i bättre kondition, och kan sägas representera ”den typiska tumlaren”. Prover och data från bifångade tumlare är därför särskilt viktiga för grundkunskapen om arten och för att kunna följa trender, eftersom de representerar populationen i stort. Tillsammans ger båda grupperna ett bra underlag för att förstå tumlarens hälsa.
HJÄLP FORSKARNA!
Har du hittat ett dött djur? Gå in på www.sva.se/dottdjur och rapportera. OBS! Om du hittar en död tumlare eller annat valdjur ska det även anmälas till polisen, eftersom alla valar tillhör statens vilt.
Vill du bli en av kustkontakterna i Strandningsnätverket och hjälpa till praktiskt i fält? Det kan exempelvis handla om paketering, frysförvaring eller lokal transport av en säl eller tumlare. Nätverket består av privatpersoner, organisationer, myndigheter, universitet, polis, kustbevakningen, företag, kommuner, länsstyrelser med flera.
Kontakta: vilt(snabel-a)sva.se
Dödsorsaker
Men den stora tumlarhonan som vi tog in och undersökte, vad dog hon av? Maskparasiterna i luftvägarna hade tillsammans med bakterier orsakat en lunginflammation. Smittsamma sjukdomar är en ganska vanlig dödsorsak hos tumlare, men vanligast är att de dött som bifångst eller trolig bifångst.
De tydligaste tecknen på att dödsorsaken är bifångst är de typiska märkena från fisknäten i tumlarens hud. Andra tecken som också tyder på bifångst som dödsorsak kan vara att en tumlare, som i övrigt ser ut att vara i god kondition, visar tecken på drunkning genom att skum eller vätska finns i lungorna.
Vid några kuster i Europa, exempelvis vid Nederländerna och Skottland, händer det att gråsälar attackerar tumlare. I Sverige finns ibland tecken på att rovdjur legat bakom några tumlares död.
Genom obduktioner av döda tumlare som hittas kan vi få en överblick av vad de dött av. Bifångst och olika sjukdomar är vanligt, men även svält, där en del utgörs av övergivna kalvar som kommit bort från sin mamma. Figuren visar dödsorsaker hos tumlare, 2006-2019.
Vissa skador är mycket svåra att upptäcka, som när extremt höga undervattensljud skadat valars inneröron, vilket kan leda till att de förlorat sin navigationsförmåga vilket i förlängningen blivit deras död. Sådana skador syns bara om djuret nyss dött och inte blivit nedfruset före obduktion. Det kan ibland även vara svårt att förstå om dödsorsaken är bifångst, eftersom det inte alltid blir märken efter fisknät.
Hos andra tumlare kan dödsorsaken inte fastställas på grund av att kropparna ätits på av något djur eller är för nedbrutna. Även om det inte går att säkert ta reda på dödsorsaken för alla tumlare, bidrar alla ändå med data och prover till forskning och övervakning.
Kartan visar fyndplatser av tumlare, 2006-2020, totalt 140 stycken. Kartan visar både de som hittats döda eller inlämnats av fiskare som bifångst.
Allmänhetens nyckelroll
Den viktigaste flaskhalsen för en väl fungerade övervakning av marina däggdjur ligger långt borta från obduktionssalar, laboratorier och datorer. Arbetet är beroende av att allmänheten som rör sig vid kusterna rapporterar in döda djur som de hittar, som till exempel tumlaren i denna artikel. När rapporten kommit in bestäms om djuret bör undersökas. Därefter får vi hjälp av kontakter i fält med paketering, lokal transport och frysförvaring. Ett färskt, helt djur är högprioriterat, men även djur som börjat ruttna kan vara intressanta, till exempel om fyndplatsen hintar om att det kan vara en tumlare från den akut hotade Östersjöpopulationen. Stora vuxna honor är särskilt viktiga att få in, eftersom undersökningar av deras livmoder och äggstockar ger kunskap om tumlarens fortplantning i svenska vatten. Andra valarter än tumlare är också högprioriterade om de hittas döda - som Sowerbys näbbval, späckhuggare eller vikval.
Döden som pusselbit
Tumlaren må vara svårstuderad i det vilda - men med ett program där vi följer deras hälsa, sjukdomar och dödsorsaker, och med allmänhetens hjälp, kan döda tumlare berätta hur populationerna mår i svenska vatten. I längden kan den kunskapen vara en av bitarna som bidrar till friska tumlare och ett ekosystem i balans.