Betesdjur till sjöss bevarar mångfald på skärgårdsöar
Östersjön har världens största skärgård. Många upplever skärgården som ett opåverkat och vilt landskap men det är framförallt ett kulturlandskap. Fiskare och småbrukare, oftast samma person, har bedrivit boskapsskötsel under många hundra år, vilket bidragit till gräsmarker med en hög artrikedom av växter och insekter. Den traditionella förflyttningen av betesdjur mellan öar och gräsmarker har varit fundamental för att bibehålla artrikedomen på öarna.
Naturbetesmarker på både fastlandet och i skärgården har försvunnit under de senaste 100 åren på grund av både jordbrukets och skogsbrukets modernisering, med stora negativa konsekvenser för många växt- och djurarter.
Den mest grundläggande processen för växters artrikedom och förekomst är spridning. Många växter, speciellt de som är typiska för gräsmarker, är spridningsbegränsade och finns därför inte på alla platser i ett landskap trots att förhållande är lämpliga. Samtidigt som arterna har svårt att sprida sig så är just spridningen fundamental för att upprätthålla ett landskaps artrikedom. Betesdjur är oerhört effektiva på att sprida frön. Exempelvis kan en enda ko, via komockor, sprida 96 000 frön av blåklocka på en växtsäsong. Då är inte de frön som fastnar i päls och på klövar medräknade.
Bonden på Gällnö i Stockholms skärgård flyttar sina får med båt mellan olika öar. Foto: Ida Brännäng
Naturbetesmarker artrikast
Naturbetesmarker på fastlandet tillhör de artrikaste växtsamhällena på jorden med ibland 30-40 olika växtarter på en kvadratmeter. Långvarig hävd, utan plöjning eller konstgödsel och ibland över tusen år av gräsmarksskötsel, har bidragit till den höga artrikedomen. Gräsmarkerna i skärgården är oftast lite artfattigare helt enkelt för att de är yngre. För tusen år sedan låg de flesta av öarna under vatten och har sedan höjt sig över havet i och med landhöjningen.
Å andra sidan är många av de gamla åkrarna som finns i skärgården och som idag används som betesmark ovanligt artrika jämfört med de på fastlandet. Förutom att betesdjuren effektivt sprider frön till de forna åkrarna är ytterligare en positiv faktor att konstgödsel använts i begränsad omfattning och att inga tunga moderna jordbruksredskap kompakterat jorden när den brukades. Konstgödsel gynnar ett fåtal växter vilket leder till att många konkurrenssvaga arter försvinner.
Betesdjur är oerhört effektiva på att sprida frön. Exempelvis kan en enda ko, via komockor, sprida 96000 frön av blåklocka på en växtsäsong. Foto: Bengt Ekberg/Azote
Skärgårdens jordbruk
Människan har varit närvarande i skärgården sedan de första öarna steg ur havet, först som jägare och fiskare och sedan som fiskare och jordbrukare. Jordtäcket på skärgårdsöarna är tunt eftersom havsvågorna har spolat av det fina materialet så att endast små fickor av lite djupare jordar kvarstår. Därför blir betet magert.
De tidiga jordbrukarna på öarna var tvungna att ha ett nätverk av öar för att betet skulle räcka för djuren över sommaren. Både djur och hö transporterades med båt mellan öarna för att återvända till hemön under vintersäsongen. Var det nära mellan öarna fick djuren simma och pigor fick färdas med båt för att mjölka djuren. Idag har denna form av skärgårdsjordbruk i princip försvunnit från de flesta öar runt om i Östersjön.
Ett landskapsexperiment
Många studier har fokuserat på växters spridningsbegränsningar i fragmenterade landskap medan få har studerat hur en effektiv spridning kan påverka artrikedomen positivt. Sådana typer av experiment blir oerhört komplexa och svåra att genomföra då det nästan är omöjligt att jämföra med områden där spridning uteslutits.
Genom att forska på öar kring Gällnö och Stavsudda i Stockholms skärgård kunde vi göra ett naturligt landskapsexperiment. Vi jämförde antalet växter på gräsmarker på 14 öar, där det finns traditionell betesflytt av boskap, med 13 intilliggande öar där det fortfarande finns öppna gräsmarker men där traditionen att flytta betesdjur mellan öarna upphörde för 20-100 år sedan. På gräsmarkerna räknade vi antalet växter i vegetationen och tog jordprover för att undersöka hur många olika växter som fanns i fröbanken.
Bra för biologisk mångfald
Av de totalt 177 olika växtarterna vi hittade fanns 113 i fröbanken och 147 i vegetationen. Landskap där flytten av betesdjur upphört hade lägre artrikedom. Nästan en tredjedel av arterna hade försvunnit på de öar där man slutat att flytta runt betesdjuren eller slutat med bete överhuvudtaget. Inom de inventerade områdena var förekomsten av gräsmarksspecialister nästan dubbelt så hög på öar med betesflytt jämfört med öar utan flyttande betesdjur. Inga andra miljövariabler, såsom storleken på ön eller gräsmarken eller avståndet till närmsta gräsmark, var så viktiga för den biologiska mångfalden som den traditionella flytten av betesdjur.
Buffert mot artutarmning
Vartefter arter försvinner så blir gräsmarkerna med och utan betesflytt mer och mer olika varandra. Först försvinner de växter som är sämst på att sprida sig, exempelvis kattfot, och de som är starkt specialiserade att växa i gräsmarker. De blir lätt utkonkurrerade och är oftast svårspridda. Fröbanken kan verka som en buffert i början och motverka artutarmningen.
På öarna utan flyttande boskap var även antalet växtarter i fröbanken lägre. När väl växter börjat försvinna i landskapet så finns det risk för att utdöendet accelererar. Speciellt oroande är att många arter försvunnit på så kort tid som 20 år. När växterna väl försvunnit är det svårt att få tillbaka dem, och det tar många år att återställa mångfalden.
Helikoptervy över Lådna med flera omkringliggande öar som ingick i studien i Stockholms skärgård. Foto: Sara Cousins
Flytt av betesdjur viktigt
Traditionell skötsel med flytt av betesdjur mellan olika gräsmarker och öar är oerhört viktig för att bevara biologisk mångfald i skärgården. För att det ska kunna ske måste det finnas ekonomiska förutsättningar för skärgårdsbrukarna att fortsätta ha betesdjur och båtar som kan transportera dem mellan olika öar. Resultaten visade att genom att länka samman isolerade gräsmarker via betesdjur som flyttas kan de negativa effekterna av landskapsfragmentering minska.
Resultaten från studien kan direkt överföras till alla typer av fragmenterade naturbetesmarker, där de naturbetesmarker som är kvar liknar öar i ett hav av skog och åker. Systematisk flytt av betesdjur i en större skala är relativt ovanligt i Sverige idag men det är ett förhållandevis kostnadseffektivt sätt att bevara biologisk mångfald.