Gullmaranemon- en skir varelse på branta väggar
Gullmarsfjordens karaktärsart är en vacker anemon som inte liknar någon annan. Den hittas på branta bergväggar längs Bohuskusten, oftast med utslagen tentakelkrona och tillsammans med påfågelmaskar och sjöpungar.
Gullmaranemonen, Protanthea simplex, är en liten och ensamlevande anemon som trivs på djupare vatten, gärna i Gullmarsfjorden och Kosterfjorden i Bohuslän. På skuggsidor kan den hittas ganska grunt, men alltid under algbältet. Den är blekt laxrosa i färgen, och har en vit, skir och vacker tentakelkrona. Den sitter i regel på branta bergväggar där vattnet inte är alltför strömt, ofta på överhäng och ibland tätt. Några kompisar den lever ihop med är tarmsjöpung och påfågelmask, arter som även de filtrerar vattnet efter mat.
Suspensionsätare kallas de som använder denna födostrategi, som är ett vanligt sätt att få i sig mat i havet. På större djup hittas arten ihop med ögonkorall. Gullmaranemonen klassas enligt Artdatabankens rödlista som nära hotad i Sverige - man har sett tendenser till att den minskat i antal, men mer kunskap behövs om dess utbredning i tid och rum.
Liksom andra anemoner tillhör Gullmaranemonen gruppen nässeldjur. Den förökar sig framför allt sexuellt, men den kan också klona sig. Vid sexuell förökning släpper den ägg och spermier från sin mun ut i vattnet, där befruktningen sedan sker. Ägget utvecklas till en fritt simmande larv, så kallad planulalarv Till formen påminner larven om en mycket liten rugbyboll. Den tar sig fram med hjälp av små flimmerhår som sitter på kroppen, och den äter och simmar med munnen bakåt.
Denna enkla form hittas långt ner i det evolutionära trädet, och en del forskare tror att det var så det första djuret på jorden kan ha sett ut. Oviss om hur intressant den är, simmar den lilla larven runt några veckor innan den sätter sig fast på berget och utvecklas till en ny anemon. Kloningen går till genom att delar av anemonens bas lossnar och växer ut till en ny kopia av den gamla anemonen.
Till skillnad från de flesta andra anemoner drar Gullmaranemonen inte in sina tentakler helt vid beröring eller när den fångat ett byte. Ofta reagerar den inte alls. Istället hänger tentaklerna slappa och vajandes i vattnet. Trots att Gullmaranemonen tillhör gruppen nässeldjur saknar den även trådar med nässelceller som kan användas för att samla in mat. Att simma baklänges, som planulalarven gör, verkar inte vara den bästa strategin att fånga mat på. De flesta andra djur på jorden har ju munnen fram.
