Svartmunnad smörbult
- en inkräktare i Östersjöns fauna

Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus) kommer ursprungligen från Svarta havet och Kaspiska havet. Den har kommit in i Östersjön via ballastvatten, och år 1990 lyckades den etablera sig i Gdanskbukten. Sedan dess har den blivit den vanligaste fisken i södra Östersjön, och har hittills lyckats etablera sig i hela Östersjön utom norr om Åland.

Den är på väg att sprida sig norrut och det finns en oro för att den ska etablera sig i älvarna. När den väl etablerat sig i ett område sprider sig såväl vuxna fiskar som larver längs kusten. Att larverna nattetid håller sig vid ytan för att äta djurplankton gör att den lätt följer med havsströmmar och hamnar i fartygens ballastvatten.

Den vuxna fisken lever vid bottnarna på mellan en halv och fem meters djup. Vintrarna tillbringar den på djupare områden. Den föredrar steniga bottnar där den kan gömma sig, eftersom den på ler- och sandbottnar lätt blir ett byte för rovdjur. Sedan den svartmunnade smörbulten etablerat sig i Östersjön har den tagit över rollen som viktigt bytesdjur för exempelvis skarv och torsk. I Gdanskbukten finns det till och med torskpopulationer som helt gått över till att leva på den svartmunnade smörbulten. I detta område har den blivit så vanlig att man hittar ända upp till tio individer per kvadratmeter.

Själv äter den mest blåmussla, men även snäckor, små kräftdjur och fiskrom. Som vuxen är den mellan tio och tjugofem centimeter lång, större i bräckt vatten än i sötvatten. Den har en karakteristisk svart prick på främre ryggfenan som skiljer den från andra smörbultar. Det stora huvudet, den smala kroppen och det faktum att den saknar simblåsa gör att den ser ut som om den hoppar runt på botten.

Den svartmunnade smörbulten är en mycket tålig art, såväl när det gäller temperatur som olika salthalter, vilket är en av förklaringarna till att den så framgångsrikt lyckats etablera sig i Östersjön. Den har också en mycket effektiv reproduktion. Upp till sex gånger per år lägger honan sina ägg i ett bo som sedan vaktas av hanen. Han syresätter äggen genom att vifta med fenorna, och vaktar både ägg och larver mot rovdjur. Resultatet blir att runt nittiofem procent av äggen kläcks, och att en stor andel av larverna överlever.

TEXT OCH KONTAKT:
Magnus Thorlacius, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet.