Tuff vardag för havskräftan
Artikel
Att som havskräftan leva nedgrävd i havets botten medför många utmaningar. Mänsklig påverkan gör utmaningarna ännu större.
Tuff vardag för havskräftan
Att som havskräftan leva nedgrävd i havets botten medför många utmaningar. Mänsklig påverkan såsom fiske, klimatförändringar, övergödning och miljögifter gör utmaningarna ännu större. Följ med på en tur ner till havskräftans tuffa vardag.
Havskräftan lever på minst tjugo meters djup i bohålor på mjuka lerbottnar längs Sveriges västkust. Äggen kläcks sommartid, och kräftlarverna flyter upp i vattenmassan, där de tillbringar veckor som kringdrivande plankton. Som vuxna behöver de kallt vatten (8-14 grader) och hög salthalt (30-34 PSU). Havskräftan är inte bara ett värdefullt livsmedel, utan har också en central roll i lerbottens ekosystem. Lerbotten är i sig en påfrestande miljö, som på grund av mänsklig inverkan blir allt tuffare. På Kristineberg - Lovencentret vid Gullmarsfjorden arbetar en grupp forskare sedan flera decennier med frågor kring havskräftors hälsa och miljö. Här simulerar vi olika miljöpåfrestningar i laboratoriet, och studerar hur kräftorna påverkas av detta i olika stadier av dess liv. Havskräftan leker oftast varje sommar i svenska vatten. Äggen utvecklas fastsittande under honans bakkropp under nio månader. De har tre frisimmande larvstadier innan de som små kräftor återvänder till bottnarna. Blodet hos havskräftan är blått, vilket beror på blodpigmentet hemocyanin som innehåller koppar och som transporterar syret i blodet.
Fiskemetod gör skillnad
Havskräftor fiskas antingen med trål eller med kräftburar. Trålning orsakar både direkta skador på ekosystemet och ger högre andel undermålig fångst som slängs överbord, så kallade utkast. Genom att använda trålar med en sorteringsrist kan man delvis minska mängden utkast. När vi jämför kräftor från områden där man under många år fiskat med antingen bur eller trål så är djur från burbottnar generellt i bättre kondition än de kräftor som kommer från trålade bottnar. Burkräftorna innehåller både mer kräftsmör och mer kräftkött. Man vet ännu inte vad som orsakar detta, men det kan vara exempelvis fysisk stress, skador och tillgång på mat som skiljer. Det är vanligt att burar agnas med saltad sill, som utgör energirik föda för havskräftan.
Anpassade till olika miljöer
Kräftan utsätts naturligt för kraftiga förändringar i vattenkvaliten under sin livscykel. Som ägg och vuxen befinner den sig i bohålan nere i leran, där både syrehalten och pH kan bli låg. Som larver i det fria vattnet är det mest höga temperaturer och låga salthalter som kan verka stressande. När larven så småningom ömsar till en ung kräfta återvänder den till havsbotten och leran igen. Kräftan har under generationer anpassat sig till att klara dessa skillnader i vattenkvalitet.
Förändringar kan ge problem
Men människans påverkan på miljön förändrar förhållandena på både kort och lång sikt. I klimatförändringens spår följer höjd vattentemperatur och havsförsurning, och man förutspår även ökad utbredning av syrefria bottnar och större variationer i salthalt. Allt detta förväntas få en negativ inverkan på kräftan. Exempelvis försämras de vuxna kräftornas immunförsvar när de utsätts för havsförsurning. Toleransen hos larverna för havsförsurning varierar kraftigt mellan olika kullar, där vissa kräftkullar inte alls påverkas medan andra är mycket känsliga.
Fatal syrebrist
Övergödningsproblematiken blev väldigt påtaglig i Kattegatt under slutet av 80-talet, då kräfttrålarna fylldes av kräftor och andra djur som dött av syrebrist. Syrebrist på havsbottnar är vanligast på höstarna, när vattnet är varmt och produktionen av biologiskt material hög. Kräftorna kompenserar i ett inledande skede genom att öka produktionen av det syrebärande blodpigmentet hemocyanin för att underlätta syretransport. Efter ett tag slutar de att äta. De bryter då ner blodpigmentet igen, eftersom de behöver energin i proteinet, innan de slutligen dör. Unga kräftor är mycket känsligare för syrebrist än de vuxna.
Både miljögifter och syrebrist
Leran på havets botten består av partiklar som kan binda till sig både organiska miljögifter och metaller. Ett gram lera kan innehålla lika mycket metaller som tio kubikmeter vatten. Vid syrebrist släpper vissa gifter från partiklarna och läcker ut i vattnet. Det gäller bland annat tungmetallen mangan. Manganet i vattnet tas upp av kräftorna, som kan få beläggningar på luktantenner och gälar. Om halterna blir tillräckligt höga så påverkar manganet såväl kräftornas simförmåga, doftuppfattning och födosök, som hållfastheten i skalet och bildandet av blodpigmentet hemocyanin. De blir mer infektionskänsliga, eftersom förmågan att bilda och aktivera hemocyter, blodceller kopplade till immunförsvaret, minskar. Kombinationen av syrebrist och hög manganhalt är alltså extra jobbig för kräftan.
Både metaller och organiska miljögifter ansamlas framför allt i kräftsmöret, men någon regelbunden kontroll på hur höga halter kräftorna innehåller sker inte idag. Musklerna innehåller dock vanligen betydligt lägre halter än kräftsmöret, så havskräftorna påverkas i långt högre grad än människor som äter dem.
En ung, två centimeter lång havskräfta i lergång på laboratoriet. De små kräftorna är känsligare för syrebrist än de vuxna. Foto: Susanne Eriksson.
KOLL PÅ HAVSKRÄFTA?
Havskräftan, Nephrops norvegicus, kallas även kejsarhummer. Den är gulrosa till färgen, och ömsar skal med avtagande frekvens under hela sin levnadstid. Den får fångas från att den har en ryggsköld på 40 millimeter. Då väger den cirka 40 gram. Hur stor den kan bli vet man inte. Stora havskräftor, så kallade jumbokräftor, kan väga upp till 500 gram.
Havskräftan tillhör de tiofotade kräftdjuren, och har två långsmala klor som den främst använder att gräva med; en grövre krossklo och en smalare "sax". Den kan självmant släppa sin egen klo, och då växer det ut en ny igen. Om klon däremot slits av så kan djuret dö av skadan.
Havskräftan leker oftast varje sommar i svenska vatten. Äggen utvecklas fastsittande under honans bakkropp under nio månader. De har tre frisimmande larvstadier innan de som små kräftor återvänder till bottnarna.
Blodet hos havskräftan är blått, vilket beror på blodpigmentet hemocyanin som innehåller koppar, och som transporterar syret i blodet.
Framtidens kräfta
Interaktionen mellan havskräftan och dess miljö är påtaglig, och det är viktigt att förstå de mekanismer som förändrar både storlek och sammansättning av våra kräftpopulationer över lång tid. Havs- och vattenmyndigheten genomför årligen fältprovtagningar för att beräkna hur hårt fisketryck vi kan lägga på vårt svenska kräftbestånd. Däremot finns det idag ingen övervakning på hur kräftorna generellt sett mår ute i naturen. Vad tål de, och vad är de känsliga för? För att göra långsiktiga prognoser måste vi veta mer om hur havskräftan påverkas, och vilka som överlever under de betingelser som finns idag och som nu allt mer förändras. Att ha koll på kräftan är inte bara viktigt utifrån ett konsumentperspektiv. Ett hållbart fiske omfattar även att ha koll på kräftan som individ och som en viktig del av ekosystemet.
Havskräfta i experiment i flödesränna där djuret får välja på två olika dofter. Förmågan att uppfatta dofter från exempelvis mat försämras när kräftan får metallbeläggningar på antennerna. Foto: Anna-Sara Krång.