Genetiskt utarmad lax

Ett sekel av laxutsättningar har fått stora konsekvenser för den genetiska mångfalden hos Östersjölax. Det visar en ny forskningsstudie. Laxarna blir alltmer genetiskt lika, vilket ger sämre förmåga hos den vilda laxen att klara framtida miljöförändringar.

För hundra år sedan fanns det minst 80 vattendrag i Östersjöregionen med unika bestånd av lax. Sedan dess har utdikningar och miljöförändringar och framför allt den stora vattenkraftsutbyggnaden förstört två tredjedelar av dessa livsmiljöer. Endast 28 laxförande åar och älvar finns kvar. Av dem finns 16 stycken i Sverige.

För att kompensera fisket för den minskade mängden lax har man sedan 1950-talet satt ut stora mängder odlade smålaxar, smolt. Både direkt i vattendragen och i Östersjön. Dessa odlade smålaxar härstammar från ett begränsat antal föräldrar, som ibland inte ens kommit från det vatten där ynglen sätts ut. Det handlar om 5 miljoner smolt per år. Det motsvarar idag ca 60 procent av hela produktionen, och har periodvis varit uppåt 90 procent.

Forskarna jämförde den historiska och nutida genetiska populationsstrukturen hos 13 svenska laxbestånd i Östersjön. DNA-analysen omfattar gamla laxfjäll (1920-30 tal) insamlade före utbyggnaden av vattenkraften samt nyligen insamlade prover från samma älvar.

Resultaten visar att det skett genetiska förändringar i de flesta av laxbestånden, och att dessa blivit mer genetiskt lika varandra. Förändringarna är störst i små vildlaxbestånd och förstås i de bestånd som idag enbart upprätthålls genom kompensationsodling i utbyggda älvar utan naturlig reproduktion. Större vilda laxbestånd, som exempelvis i Torneälven, är dock fortfarande genetiskt olika och viktiga att bevara.

– Det finns en uppenbar risk att den ökade genetiska sammanblandningen kan få långsiktiga negativa konsekvenser för vildlaxbestånden, eftersom det innebär utspädning och förlust av genkombinationer som under lång tid anpassats till en specifik miljö, säger Johan Östergren, forskare vid institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua) och huvudförfattare till studien.

Forskarna menar att det som pågår är ett av de mest omfattande och långvariga beståndsexperimenten i världen. Men kompensationsutsättning av fisk är vanligt förekommande världen över. Denna studie bör därför tjäna som ett varnande exempel eftersom det långsiktigt kan visa sig motverka bevarande och restaurering av fiskpopulationer.

- Den här välgjorda studien är ytterligare en spik i kistan för kompensationsutsättningar säger forskaren Carlos Garcia de Leaniz vid Swansea University, som inte deltagit i studien, till The Guardian.
- Man åtgärdar symptomen, dvs. att fiskarna blir färre, istället för att ta itu med orsakerna. Det är i bästa fall slöseri med tid och pengar och i värsta fall ytterligare ett problem för just de bestånd som man försöker hjälpa.

–Det finns helt klart genetiska risker med laxutsättningar, och med tanke på det så borde dagens modell för utsättningar ses över, avslutar Johan Östergren.