Främmande arter på gott och ont
Antalet främmande arter ökar stadigt i våra hav. Etablerar de sig riskerar de att rubba balansen i våra ekosystem och därför läggs mycket arbete på att försöka begränsa dem. Men det finns forskning som delvis motsäger strategin. Kan vissa nya arter rentav bidra till biologisk mångfald?
Människan är idag den största förändrande kraften som verkar inom jordens biosfär, och det är inte konstigt att betydelsen av naturliga processer lätt bleknar i jämförelse. Något som har särskilt stor effekt på biodiversiteten är introduktionen av främmande arter. Om de etablerar sig kan de öka till så stora antal att det får långtgående effekter på ekosystemen omkring dem, och då klassas de som invasiva. I dagsläget har vi ganska bra koll på när en ny art dyker upp, tack vare insatser från ArtDatabanken, Naturvårdsverket och Havs-och vattenmyndigheten. En ökande rapportering från allmänheten har också bidragit mycket. Men alla nykomlingar upptäcks inte, och det gäller särskilt arter som lever i havet. I jämförelse med landbaserade arter kan dessa sprida sig mycket långt och ibland etablera sig över ett stort område innan vi ens får en chans att upptäcka dem. Här är den moderna sjöfarten den främsta boven i dramat.
Arterna kommer oftast hit som fripassagerare med fartygens barlastvatten. Några kan överleva miljöombytet och utvecklas till en lokalt anpassad population, vilket ökar den globala genetiska mångfalden. Det belyser komplexiteten i frågan om främmande arter. Foto: Leon Green.
När ett fartyg inte är fullastat pumpas havsvatten ombord i särskilda tankar för att stabilisera det, vatten som kan innehålla mängder av yngel, larver och sporer som sedan töms ut i en hamn någon annanstans i världen. Sedan 2017 finns en ny barlastvattenkonvention som ska reglera detta, men även om den får effekt så återstår alla arter som kan sprida sig som påväxt på fartygsskrov, eller gömda i utrymmen på fartygsskrovets utsida. Mängden transporter på havet ökar stadigt, men dessutom kan lokal spridning ske med fiskeredskap och fritidsbåtar, och allt fler vill vistas vid kusten på sin fritid. Vi befinner oss alltså i en situation där flera främmande arter redan etablerat sig i Östersjön och Västerhavet, samtidigt som takten på nya främmande arter med all sannolikhet kommer att öka.
Definition med brister
När räknas en art egentligen som främmande? Idag är definitionen en art som tidigare inte funnits i området där den hittas, och som det finns betydande risk att den har transporterats hit av oss människor. I Sverige sätter vi år 1800 som gräns - har arten funnits innan dess klassas den som naturligt förekommande.
Men sandmusslan har också introducerats av människan, även om det troligen skedde någon gång på vikingatiden. Den är idag en integrerad del av Östersjöns ekosystem och räknas inte som främmande. Blåfenad tonfisk var tidigare vanlig i Västerhavet men har sedan försvunnit. Om vi inte kände till det, och arten åter skulle uppträda inom våra gränser, skulle vi då klassa den som främmande?
Definitionen av en främmande art har alltså brister. Den är begränsad av våra politiska gränser snarare än ekologiska, men också av att vi vet väldigt lite om historiska utbredningar.
Det är svårare att definiera vad som är en främmande art i havet än på land. I havet är historiska data på artutbredningar bristfälliga, eftersom många arter utan skelettdelar inte lämnat spår ifrån sig i sediment eller gamla fiskelägen.
Definitionen av en främmande art har alltså brister. Den är begränsad av våra politiska gränser snarare än ekologiska, men också av att vi vet väldigt lite om historiska utbredningar.
Huruvida en art behandlas som främmande eller inte bygger dessutom bara delvis på biologiska data - även vårt samhälles upplevelse av arten spelar in. Vad ska vi till exempel göra åt de främmande arter som sedan länge etablerat sig i Europa men nu sprider sig till Sverige på naturlig väg? Och alla arter som flyttar närmare polerna på grund av klimatförändringar och ett varmare hav?
Ska vi betrakta dem som främmande, fastän de bara söker sig till en miljö som blivit mer naturlig för dem när miljön förändrats? När en art hamnar i en ny miljö och hålls isolerad från sitt ursprung och andra populationer, så sker också en genetisk förändring över tid. Detta är en process som faktiskt skapar biologisk mångfald då arter anpassar sig genetiskt till nya förhållanden.
Viktigt välja åtgärder
Med detta sagt råder ingen tvekan om att främmande arter bidrar till enorma miljöproblem över hela jorden. Fiskdöd som resultat av återkommande blomningar av nytillkomna algarter och trofiska kaskader från främmande kammaneter är bara ett par exempel på introduktioner som fått svåra konsekvenser. Att motverka att nya arter etablerar sig är därför en viktig del i de åtgärdsplaner som görs för att bevara den befintliga mångfalden, och det är även formulerat i FN:s hållbarhetsmål som Sverige ställt sig bakom.
Idag är det en norm vid beslutsfattande att vi måste begränsa alla främmande arter, såväl nykomlingar som sådana som redan etablerat sig. Men det finns en risk med att se det alltför ensidigt. För det första är det både kostsamt och svårt att begränsa spridningen av en art, speciellt i marina miljöer. I slutändan handlar det trots allt om att prioritera vilka åtgärder som ska vidtas. För det andra är det inte säkert att mångfalden skulle tjäna på att alla främmande arter begränsades. Tänk om en främmande art inte hotar biologisk mångfald eller andra arters bevarandestatus. Tänk om vissa arter rent av bidrar till den biologiska mångfalden. Ska vi då fortfarande lägga resurser på att få bort dem?
Ny forskning nyanserar
Eftersom samhällets bild av främmande arter påverkar politiken som i sin tur styr resursfördelning och åtgärdsprogram, är det viktigt att förstå att främmande arters effekter på biologisk mångfald kan vara komplexa. Exempelvis finns det tecken på att den invasiva svartmunnade smörbulten har blivit huvudföda för storskarven i delar av Östersjön. Det innebär att skarven äter mindre av andra fiskarter, vilket skulle kunna gynna hotade arter som till exempel ål. Ett annat exempel är stillahavsostronet, som har etablerat sig i Västerhavet. En konsekvens av det har länge ansetts vara minskade populationer av blåmusslor, men det blir alltmer ifrågasatt och numer finns mycket forskning som visar att ostronen tvärtom verkar kunna skydda musslorna från rovdjur samtidigt som de fungerar som bottensubstrat för mussellarver. Stillahavsostronens rev tycks också kunna husera lika stor biologisk mångfald som blåmusslans. Vi har alltså en situation där odling av stillahavsostron begränsas av miljöskäl, trots att det kanske kan vara en räddning för artrikedomen som är beroende av musselrev.
Svartmunnad smörbult finns sedan 30 år i Östersjön och bidrar till att förändra ekosystemet. Samtidigt blir den föda åt många predatorer och skulle indirekt kunna hjälpa andra hotade arter. Foto: Leon Green.
Nytänk behövs
Framtidens hav står inför stora förändringar. På grund av begränsade resurser och snabb förändring i miljön är det viktigt att kunna göra väl underbyggda analyser och på kort tid ta välgrundade beslut.
En ökad forskning och därmed förståelse för de komplexa interaktioner som sker mellan främmande arter och inhemska, i kombination med deras ekologi och evolution, kan förhoppningsvis leda till en mer dynamisk förvaltning av våra hav. Då kan vi maximera de unika positiva effekter som vissa nya arter faktiskt kan ha för mångfalden, samtidigt som de negativa effekterna från främmande arter minimeras.