eDNA kan hjälpa oss att räkna fisk i havet

För att förvalta fiske måste man ha en uppfattning om hur mycket fisk det simmar i havet. Det traditionella sättet att uppskatta det är att göra trålningar, men kanske kan vi i framtiden räkna fisken utan att ens fånga den? Nu visar forskare att mängden fisk-DNA i vattenprov stämmer väl överens med den mängd fisk som hamnar i trålen.

Man vet sedan tidigare att eDNA* kan berätta vilka fiskarter som finns i ett vattendrag, en sjö eller ett havsområde. Den här nya studien är den första som också visar att mängden eDNA i vattnet dessutom kan avslöja den relativa mängden fisk.

Under ett år tog forskarna vattenprover samtidigt som myndigheterna genomförde sina traditionella undersökningar med bottentrål utanför New Jersey. Analyserna visade en 70-procentig överensstämmelse mellan de båda provtagningsmetoderna.

Trålningsundersökningar är väldigt dyra, och bottentrålningar kan dessutom skada känsliga bottnar plus att nästan all den fisk som fångas dör. Många hoppas därför på att man istället ska kunna använda e-DNA vid till exempel undersökningar i känsliga miljöer som korallrev, och för skonsam övervakning av sällsynta och hotade fiskarter.

Trots den nya studiens lovande resultat så är det dock en lång bit kvar innan vattenprover och eDNA-analyser kan ersätta de traditionella trålningarna. Enbart eDNA kan nämligen inte ge information om fiskars kön, ålder och storlek, och det är sådant som biologer också måste veta för att kunna uppskatta hur fiskbestånden utvecklas.

*eDNA kommer från engelskans "environmental DNA", och kan översättas till "miljö-DNA". Metoden bygger på det faktum att alla levande organismer, såväl växter som djur, släpper ifrån sig DNA till den omgivande miljön. Det kan vara från hud, avföring, päls, ägg, spermier, växtdelar eller helt enkelt när de dör. Med hjälp av det eDNA som flyter omkring i våra vatten går det till exempel att spåra vilka arter som finns i området.