Även sillar kräva dessa regleringar

Få saker är så starka kulturbärare av det svenska julbordet som sillen. Men den statsunderstödda fiskeriverksamheten hotar flera fiskbestånd. Forskarna Henrik Svedäng och Charles Berkow belyser problematiken.

Samtidigt som det pågår en biodiversitetskonferens med målet att skydda arter och livsmiljöer, har den svenska politiken inte lyckats nå enighet om att skydda vare sig ålen eller de ekologiskt viktiga sillbestånden utmed ostkusten. Fisket efter dessa arter kan ses som ett klassiskt exempel på marknadsmisslyckande. Fiskeriekonomen Gordon Scott visade att utan reglering kommer alla bestånd så småningom att överexploateras. En reglering som är överoptimistisk eller kortsynt kan ge samma resultat, vilket besannats i svenska vatten. Rovfiskbestånden, särskilt torsk, har likaså successivt minskat i Västerhavet och Östersjön. Kvar finns Öresund där torskbeståndet ännu inte helt havererat, främst beroende på att sjötrafiken i sundet inte tillåter fiskefartyg. Förekomsten av ål har under lång tid tynat, vilket är en del av ett alleuropeiskt problemkomplex. Nu senast har till och med sillen minskat till oroväckande låga nivåer.

Scott påpekade också att fiskbestånden inte kan utvecklas. Det betyder att teknisk utveckling inte nödvändigtvis är bra. Tekniska framsteg leder till att konkurrensen ökar, men inte till mer fisk. Fisket är satt under förvaltning just av detta skäl. Men istället för att reglera fisket till robusta nivåer, har olika former av stöd till näringen setts som en lösning. Införandet av individuella, säljbara kvoter bidrog till en koncentration av flottan till färre men större fartyg och till större lönsamhet för de större fiskeföretagen. Nu finns även krav på avskjutning av säl och skarv.

Flera gånger genom historien så har sillbestånden kraschat men återhämtat sig igen efter att fisket stängts i många år. Man skulle kunna tro att vi sedan dess har blivit klokare eller mer resursbevarande – att det inte längre skulle krävas fullständig kollaps av fiskbestånd för att förvaltning och politiker ska reagera – men så tycks inte vara fallet.

Försöken att få en mer långsiktig förvaltning genom en flerårig förvaltningsplan för sillen, torsken och skarpsillen i Östersjön har inte lyckats. Fiskekvoterna har satts på en nivå som i ligger i överkant av, eller till och med överskrider, de nivåer som bedömts möjliga utifrån de mycket osäkra beräkningarna av beståndens storlek. Politiken kan inte i längden undvika att axla ansvaret om vår gemensamma miljö och gemensamt ägda fiskresurser. Om det för hundra år sedan sades att ”Kräftor kräva dessa drycker”, får vi i dag säga ”Sillar kräva dessa regleringar”.