Att leva i havet

Salthalten i de svenska havsområdena sjunker ju längre in i Östersjön man kommer. Antalet saltvattenarter minskar från Västerhavet in i Östersjön och vidare norrut. Det omvända gäller sötvattenarterna. Bottniska viken i norr präglas av många sötvattenarter och is under en stor del av året. I Egentliga Östersjön lever de flesta arter under ständig saltstress. I Västerhavet är växt- och djurlivet enormt artrikt på grund av de varierande djupen och den höga salthalten.

Bottniska viken

Salthalten i Östersjön minskar ju längre norrut man kommer, och detta gäller i hög grad den nordligaste delen, Bottniska viken. Det finns enstaka brackvattenarter, men de flesta arter är antingen sötvattenarter, invandrade norrifrån, eller saltvattenarter, invandrade söderifrån. Saltvattenarterna är egentligen anpassade efter saltare förhållanden, och i området runt Norra Kvarken når många den gräns för utsötning som de tål. Därför har många arter, exempelvis blåstång och blåmussla, sina nordliga utbredningsgränser precis här. Inslaget av sötvattenarter ökar mot norr, och förhållandena i norra Bottenviken kan i det närmaste liknas vid en sjö.

Något som präglar Bottniska viken är isen, som täcker havsområdet fyra till sex månader per år. När vattnet fryser till is läggs ett lock över den marina miljön. Islocket stänger ute ljuset, och de djur och växter som lever i vattnet under isen kommer att uppleva en lång period då det inte bara är kallt utan även mörkt. Det finns många finurliga sätt i naturen att klara av att övervintra tills våren kommer. Många små djurplankton har till exempel vilostadier under vintern, så att de sjunker ner till bottnarna i väntan på våren.

På våren kan man se stråk av färg i den tidigare vita isen. Det är alger som satt fart med sin tillväxt, mycket tidigare än de alger som finns i vattnet under. I isen finns ett litet ekosystem, med växter och djur som specialiserat sig på att leva i denna miljö. De lever i de kanaler och porer med vatten som finns i isen.

Isen i norr är också en viktig livsmiljö för många större djur. Vikaresälen är beroende av fast is för att kunna föda sina ungar, och vintrar med dåliga isar slår hårt mot vikaresälarnas reproduktion.

På grunda, sandiga bottnar i Bottniska viken bildar oftast den vanligaste kransalgen borststräfse (Chara aspera) vackra mattor. Foto: H Kautsky/Azote

Egentliga Östersjön

De flesta djur, alger och växter försöker ha samma salthalt i sina kroppsvätskor som råder i det omgivande vattnet. Förmågan att kunna upprätthålla salt- och vattenbalansen i kroppen avgör om en art kan leva i brackvatten eller inte. Det är få arter som är anpassade till brackvattenmiljön. De flesta arter är antingen sötvattenarter eller saltvattenarter. Antalet saltvattenarter minskar från söder till norr i Östersjön, på grund av den minskade salthalten norrut. Det omvända gäller för sötvattensarter. De lever också längs kusterna, där avrinningen från land sötar ut vattnet.

Området väster om Bornholm är ett övergångsområde mot de betydligt mer marint präglade delarna från Öresund och norrut. Området kännetecknas av stora och snabba växlingar i såväl salthalt som temperatur, då vatten från Kattegatt ofta strömmar in från framför allt Bälten men även från Öresund. För att kunna leva här måste organismerna antingen vara mycket toleranta mot förändringar i olika omvärldsfaktorer, ha speciella skyddsanordningar eller helt enkelt snabbt kunna förflytta sig till områden med för dem gynnsamma förhållanden.

Eftersom det går åt energi till att reglera sin salthalt blir de här arterna ofta mindre än om de hade levt i sin ursprungsmiljö. Blåmusslan exempelvis blir i Östersjön bara en tredjedel så stor som vid västkusten. Strandkrabban klarar av att överleva vid ganska låg salthalt som vuxen, men när den skall ömsa skal för att kunna växa dör den. Dess larv klarar inte heller av den låga salthalten. Andra grupper av djur som inte överlever i Östersjöns brackvatten är sjöborrar och sjöstjärnor. Av de stora algerna är rödalger den känsligaste gruppen och endast ett fåtal av alla rödalgsarter återfinns i Östersjön. I gengäld finns här många arter grönalger och rotade sötvattenväxter. Fisksammansättningen är även den en unik blandning av sötvattenarter som gädda och abborre, och marina arter som torsk och piggvar.

Norrpada, Stockholms skärgård, Östersjön. Foto: J Lokrantz/Azote

Västerhavet

Västerhavet innefattar Skagerrak, Kattegatt och Öresund, och sträcker sig mot Danmark, Norge och ut mot Nordsjön. Strömmarna längs västkusten går i olika riktningar. Salt vatten från Nordsjön sveper in i Skagerack medan den Baltiska strömmen går i motsatt riktning och för ut sötare vatten i Kattegatt och längs Bohuslän och norska kusten. Till exempel förs plattfiskyngel från Nordsjön in med strömmen längs Danmarks kust och når så småningom de skyddade vikarna på Sveriges västkust där de växer till fullvuxna plattfiskar. Med strömmarna förs det förutom larver av olika slag även maneter och tyvärr en hel del skräp.

Växt- och djurlivet i Västerhavet är enormt artrikt. Orsaken är de varierande djupen och den höga salthalten i djupvattnet som inte finns på andra ställen så kustnära i Sverige. Skagerrak är det vatten där det finns mest arter i hela Sverige. Här lever runt 1500 djur och växter vilket bland annat beror på att salthalten är hög - runt 30 promille eller mer. Kosterfjordens djupränna på ner till 250 meters djup står i förbindelse med Norska rännan som i sin tur når Atlantens kalla och salta djupvatten.

I Kattegatt minskar salthalten drastiskt efter hand som man kommer längre söderut och tillflöden från åar och älvar ökar. I Öresund finns också en tröskel som hindrar det salta djupvattnet från Skagerack och Kattegatt att ta sig in i Östersjön. Kring Öresund är saltnivån endast runt 15 promille, och artantalet är därför bara drygt hälften så stor som i Skagerrak.

Skoglösa öar och kobbar i Fjällbacka skärgård, Västerhavet. Foto: P Turander/Azote

VAD HETER HAVET?
Enligt SMHI delas havsområdena in på följande sätt:

Västerhavet består av Kattegatt och Skagerrak. Gränsen mellan Västerhavet och Östersjön går i Öresund, så att södra Öresund tillhör Östersjön, medan mellersta Öresund tillhör Västerhavet.

Östersjön består av Bottniska viken, Finska viken, Rigabukten och Egentliga Östersjön.

Bottniska viken består av Bottenviken, Bottenhavet, norra Ålands hav och norra Skärgårdshavet. Norra Kvarken ligger på gränsen mellan Bottenhavet och Bottenviken. Halva Norra Kvarken tillhör alltså Bottenviken, och halva tillhör Bottenhavet.

Egentliga Östersjön består av södra Ålands Hav, södra Skärgårdshavet, södra Bälthavet, Arkonahavet, Bornholmshavet, östra Gotlandshavet, norra Gotlandshavet, västra Gotlandshavet, Rigabukten och Finska viken.