När marina däggdjur dyker sjunker både puls och blodtryck. Detta sparar syre och möjliggör att de kan dyka djupt ner att jaga. Ny forskning, utförd i Monterey Bay i Kalifornien, USA, har med hjälp av sändare fastsatta på blåval följt djurens hjärtslag under dyket. Detta är första gången som man mätt denna dykrespons hos blåvalen. Metoden är samma som när människor mäter sina hjärtslag med hjälp av EKG.

Resultatet visar att valens hjärta slår 30 till 40 slag per minut vid ytan och att det minskar till endast enstaka slag per minut när den dyker. När valen väl är nere på djupet och öppnar sin mun för att samla ihop och äta krill med sin stora bard, så ökar pulsen något - till i snitt 8 slag per minut. När det sedan är dags att simma uppåt igen för att andas så ökar pulsen till 30-40 slag i minuten igen.

Forskningen är intressant då blåvalen, som är väldens största djur, även har det största hjärtat på jorden. Att ha en fungerande blodcirkulation i en sådan stor kropp är en utmaning. Djurets förmåga att sänka sin puls i samband med dyket, och därmed stanna under ytan länge, är viktigt för att den ska kunna få i sig tillräckligt med föda.

Liknande dykrespons har man sett hos andra marina däggdjur, såsom sälar och dykande fåglar. Även vi människor har en dykrespons, men hos oss sänks pulsen i regel med bara några slag per minut. Dock kan vana fridykare träna så att pulsen kan gå från 60 till 30 slag per minut. Detta gör det möjligt att vara under ytan i flera minuter utan att behöva andas.