Ett omfattande utvecklingsbistånd från rika till fattiga länder kommer att vara avgörande för att de globala hållbarhetsmålen inom Agenda 2030 uppnås. I Agenda 2030 står bland annat att den extrema fattigdomen i världen ska utrotas, och för att uppnå detta kommer det att krävas världsomspännande krafttag. Utvecklingsbiståndet handlar till stor del om att hjälpa länder till ett uthålligt fiske, eftersom småskaligt fiske ofta är viktigt för befolkningen i dessa länder.

Redan idag är utvecklingsbistånden till utvecklingsländer omfattande, och bland de största givarna ses Japan, Kina och USA. Men vad är det som styr fördelningen av biståndet? Satsar de rika länderna på bistånd till länder där det får bäst effekt när det gäller att utrota fattigdomen?

En grupp forskare har visat att det tyvärr väldigt ofta är annat som styr fördelningen. De lyfter fram kolonialism och egenintressen som viktiga faktorer när biståndet fördelas. Fördelningen påverkas av diplomatiska, ekonomiska och strategiska intressen hos givaren, och biståndet används som ett maktmedel i relationen mellan givarland och mottagarland.

För att komma till rätta med detta pekar forskarna på vikten av att fortsätta att kartlägga fördelningen av utvecklingsbiståndet, och att man fortsätter att peka på de faktorer som styr fördelningen. De efterfrågar en större långsiktighet i satsningarna, och att satsningarna bättre optimeras utifrån de globala hållbarhetsmålen I Agenda 2030.