Fiskenäringen är och har varit en viktig areell näring ur försörjningssynpunkt om än inte ur snäv ekonomisk synvinkel på samma sätt som jord- och skogsbruk. Det som särskiljer jord- och skogsbruket från fisket är dessa näringars starka förankring i äganderätt i någon form: markinnehav, arrenderätt eller annan exklusiv förfoganderätt till marken. Fisket, särskilt havsfisket, har däremot haft en fri förfoganderätt till fiskbestånden.

Det finns goda skäl till att undersöka fiskets och fiskeri-förvaltningens framväxt i Sverige i ett historiskt perspektiv. Rapportens syfte är att visa både på förvaltningens betydelse och dess dilemma: att samtidigt främja och bevara en näring som saknar territoriell äganderätt.