Det var sämre förr

För hundra år sedan belastade stockholmarna kustvattnet med betydligt mer näringsämnen än nu, trots att befolkningen numera är fem gånger större. Historien om stockholmarnas avloppsvatten är ett gott exempel på att lokala åtgärder kan ge stora förbättringar av vattenkvaliteten.

Stockholms stad grundades på 1200-talet och har sedan dess vuxit till en miljonstad. Det omgivande vattnet har under hela denna period varit viktig för invånarnas vardag, men också utgjort slutstation för avloppsvatten från den växande befolkningen.


Bristfällig avloppshantering

Ett av de första bevisen för planering av avloppshantering är konstruktionen av rännstenar när kullerstensgatorna byggdes på 1400-talet. Denna lösning för att samla och leda bort avloppsvattnet stod sig till mitten av 1800-talet. Systemet var nog någorlunda uthärdligt så länge vattenflödet var tillräckligt stort. Varma och torra somrar måste stanken varit förfärlig. Genom vidare transport med avrinnande dagvatten eller markvatten måste detta tidigt ha påverkat kustvattnet nära Stockholm.

Årstaviken var under lång tid huvudsaklig försörjare av dricksvatten till Stockholm. Vattnet fick samtidigt ta emot orenat avlopp från den växande befolkningen och industrin. Denna omöjliga situation är säkert förklaringen till de två allvarliga koleraepidemier som härjade i Stockholm år 1834 och 1853. Avloppssidan behövde en bättre lösning.

Det fanns ett antal privat byggda avloppsledningar, men det första allmänna systemet byggdes 1864 på Södermalm. Detta underjordiska nätverk expanderade gradvis och leddes ut i Mälaren, Saltsjön och några mindre sjöar. Runt sekelskiftet fick Stockholms inre skärgård ta emot avlopp från över tvåhundratusen stadsbor. Vattentoaletter hade börjat användas och kustvattnets kvalitet försämrades. Avskrädet flöt på vattnet, med höga koncentrationer av bakterier och stundtals svår stank av svavelväte. Lösningen var att förlänga rören och leda ut avloppet till djupare vatten.


Reningsverken byggdes

Det stod emellertid snart klart att avloppet måste renas, och Stockholms första avloppsreningsverk, Åkeshov i Bromma, byggdes 1934.

Att utvärdera utvecklingen under förra århundradet är svårt eftersom det finns få undersökningar att jämföra med. Gamla data på förekomst av cyanobakterien Planktothrix (Oscillatoria) agardhii visar att denna art, som gynnas av stora näringsmängder, var vanlig till dominerade i de inre delarna av skärgården redan under tidigt 1900-tal. Tillsammans med andra växtplanktonundersökningar framträder bilden av en inre Stockholms skärgård som var övergödd redan i början av 1900-talet.

Analyser av klorofyll från slutet av 1950-talet och framåt, visar att planktonbiomassan var som högst 1969-1972, och att den därefter har minskat. Det är helt i linje med storleken på utsläppen, som var som störst under 1960-talet, med cirka 600 ton fosfor per år. Detta ledde till kraftiga cyanobakterieblomningar i innerskärgården.

Därefter infördes rening av fosfor. Detta minskade blomningarna i innerskärgården, men resulterade i att överskottet av kväve följde med ytvattnet ut i mellanskärgården. Där mötte det kväverika ytvattnet ett fosforrikt bottenvatten, intransporterat från öppet hav. Man hade således förbättrat övergödningssituationen i de inre delarna, men skapat en försämrad situation i mellanskärgården. För att råda bot på detta infördes kväverening under 1990-talet, och de årliga kväveutsläppen halverades på några få år.

I Stockholmsområdet finns idag flera reningsverk som har sitt utlopp i den inre skärgården, innanför Oxdjupet. Totalt är cirka 1,5 miljoner invånare och ett antal industrier kopplade till verken.


Tidiga mätningar i Stockholm

Förbättringen i Stockholms skärgård till följd av förbättrad rening är väl dokumenterad och belyst. Hur utvecklingen sett ut i övriga delar av Svealandskusten har däremot inte utvärderats och beskrivits.

Från 1870 publicerade Stockholms stads hälsovårdsnämnd årlig statistik, där man redovisade antal invånare, sjukdomar, epidemier och dödsfall, meteorologiska data samt uppgifter om variationer i vattenstånd.

År 1874 genomfördes den första undersökningen av vattenkvalitet. Årstaviken var i fokus som dricksvattenförsörjare, men även Mälaren och Saltsjön inkluderades i programmet. Programmet kom att innehålla mätningar av temperatur, salthalt, bakterier och syre. 1909-1911 genomfördes Stockholms första planktonundersökningar, med totalt 19 stationer i Mälaren och inre skärgården. Både växt- och djurplankton insamlades från olika djup och bedömdes enligt en relativ skala med åtta klasser. Detta kompletterades från 1913 med provtagning för bedömning av total organisk halt.

1936 startade undersökningar av nuvarande Stockholm Vatten. Provtagningsstationer, frekvens och metoder har varierat över åren. Det finns planktonprov som aldrig har analyserats, men finns lagrade på Stockholm Vatten. Under perioden 1969-1976 insamlades mycket data inom ett omfattande forskningsprojekt som fokuserade på variationer i närsalter och växtplanktonarter, kopplat till införandet av biologisk rening i avloppsreningsverken.


Text och källor

Text:
Tina Elfwing, Östersjöcentrum, Stockholms universitet

Källor:
Urban impact in the history of water quality in the Stockholm archipelago. Lotta Johansson och Kerstin Wallström, Ambio (2001) Vol. 30, sid 277-281
Undersökningar i Stockholms skärgård 2009, Dnr 10SV299. Rapport från Stockholm Vatten

Sök på havet.nu