Vem lever var

Den svenska Östersjökusten är mycket variationsrik med grunda vågskyddade vikar omgivna av breda vassbälten, öppna sandiga stränder och vågexponerade sten- eller klippkuster. Bottentypen, det vill säga om det är en mjuk, lerig eller sandig botten, eller en fast klippa, avgör vilka arter som lever där. Alger måste ha ett fast underlag medan vattenväxter kräver en mjuk botten till sina rötter. Under ett visst djup finns inte tillräckligt med ljus för växter. I Östersjön är den vanligaste bottentypen djupa mjuka bottnar utan växtlighet.

Viktigt sitta kvar

På klipp- och stenbottnar är vattenomsättningen ofta god, vilket ger bra syresättning och födotillgång för filtrerande djur. Det viktigaste för alger och djur som lever där är att hålla sig kvar så att de inte spolas bort. Blåmusslan har speciella byssustrådar som fäster den mot bottnen. Alger, som saknar rotsystem, bildar i stället fästplattor som hjälper dem att sitta fast på stenar eller klippor.

Svårt med syre

På mjuka bottnar hittar vi växter med rotsystem och många av djuren där lever nedgrävda. I grunda, vågskyddade vikar med mjuk botten och dålig vattenomsättning kan syretillgången ofta bli låg, speciellt under natten när växterna inte kan fotosyntetisera. Djur som lever där har olika knep för att klara detta. Den röda fjädermygglarven har ett hemoglobinliknande ämne som ökar dess förmåga att ta upp syre. Dykarbaggarna hämtar sitt syre från luften. De är ludna på magen vilket gör att små luftbubblor fastnar där. Fiskarna har en fördel eftersom de kan byta miljö om det blir ont om mat eller om syrehalten blir för låg.

För mörkt för växter

Djuputbredningen av växter, såväl de rotadevattenväxterna som de stora algerna och alla mikroskopiska växtplankton, styrs av tillgången på ljus. Ett enkelt sätt att mäta hur långt ned i vattenmassan ljuset når är att mäta siktdjupet. Det dubbla siktdjupet anger ungefär hur djupt ned alger och växter kan överleva. Algens pigment avgör vilka djup den kan leva på. Grundast växer gröna växter och alger som tar upp det röda ljuset. Längre ned kommer brunalger och djupast ned växer rödalgerna som tar upp det gröna ljuset. På de djupa bottnarna, dit knappt något ljus når, finns inga växter och endast ett fåtal djurarter. De kan å andra sidan vara många. Är det en hårdbotten dominerar blåmusslan och på de djupa mjuka bottnarna finns bland annat östersjömusslor, vitmärlor och havsborstmaskar. Här finns även gott om bakterier.

Blåstången saknar rotsystem. Istället har den fästplattor som gör att den kan sitta fast på stenar och klippor. Foto: N Wijkmark/Azote
Rödalger växer djupt ner, dit ljuset knappt når. De är specialister på att nyttja det gröna ljuset som tränger ner längst. Foto: H Kautsky/Azote

Att flyta är bra

Ute till havs, i det fria vattnet, är miljöförhållandena utjämnade. Anpassningar till att hålla sig svävande är viktiga egenskaper hos plankton som annars skulle sjunka till botten. Exempel på sådana anpassningar är oljedroppar som skapar flytkraft, ytförstorande utskott hos kiselalger och gasfyllda blåsor i cyanobakterier.

Mer fakta