Grunda mjuka bottnar

Växter erbjuder bra miljö

Växtligheten påverkar hur vattnet rör sig. Den binder sediment och motverkar på så sätt erosion. Växterna erbjuder en bra miljö för många smådjur, och man kan hitta djur som lever nergrävda i de mjuka bottnarna, ovanpå bottnarna eller bland vegetationen. Fiskar använder bottnarna och växterna som skafferi, och hittar många olika slags smådjur att livnära sig på. Fiskarna och smådjuren lockar till sig fåglar, som söker föda eller vilar i de skyddade vikarna. De grunda vågskyddade vikarna hör till Östersjöns allra med produktiva områden, och är Östersjöns artrikaste miljö.

Länk mellan hav och sötvatten

Där vattendrag mynnar ut vid kusten blir salthalten lägre än i havet utanför. Här finns sötvattensarter av snäckor, insekter och musslor. Mynningsområdena har en mycket viktig roll som länk mellan hav och sötvatten, eftersom det finns många fiskarter, t.ex. lax som är beroende av att kunna förflytta sig från havet, där den tillväxer och söker föda, till sötvatten där den reproducerar sig.

Kransalger och kärlväxter i en grund vik. Foto: H Kautsky/Azote

Produktiva vikar

De skyddade vikarna har ofta trånga mynningar och ett begränsat utbyte av vatten med havet utanför. Vikarna är grunda, och värms snabbt upp på våren. Det varma vattnet tillsammans med den rika bottenvegetationen gör vikarna till optimala barnkammare för fisk. Många fiskar söker sig hit för att leka, och ynglen växer sedan upp i den lugna skyddade viken.

Flador i förändring

De nordliga delarna av Östersjön är fortfarande kraftigt påverkade av den inlandsis som en gång täckte hela området. Landhöjningen är som störst, nästan 1 cm per år, längs Bottenvikens kust. Därtill kan sedimentation påskynda uppgrundningen med ytterligare ungefär en halv centimeter per år. Landhöjningen förändrar landskapet, och vikar som tidigare haft ett stort vattenutbyte med havet blir mer avsnörda, och bildar så kallade flador, för att så småningom bli sjöar och till sist land. Flador har en mycket snabb och speciell utveckling. I ett visst skede av utvecklingen kommer inflöde av havsvatten i viken bara att ske vid högvatten. I södra Östersjön sker inte längre någon landhöjning utan det är endast sedimentationen som gör att vikarna grundar upp.

Exponerade sandstränder en tuff miljö

Sandbottnar är vanliga i Bottenviken och i delar av Egentliga Östersjön, speciellt längs den skånska sydkusten. Det är en miljö som semesterfirande människor ofta söker sig till. För vattenlevande växter, alger och djur utgör dock dessa grunda sandbottnar en extrem miljö som är svår att leva i. Sanden under ytan är nästan hela tiden i rörelse. Det gör att det blir svårt för såväl alger som fröväxter att få fäste för sina fästskivor eller rötter. Växtligheten är därför gles, och dessa miljöer är ofta mycket artfattiga. Sandbottnar på några meters djup är dock typiska lokaler för ålgräsängar i Östersjön.

Även bottenlevande djur har svårt att trivas i sandbottnarna. De djur som ändå klarar av att hantera sandpålagring och ständig rörelse i sanden löser ofta problemet genom att gräva ner sig.

Grus lättare än sand att leva på

Sandstränder i mer skyddade miljöer kan, till skillnad från de exponerade stränderna, vara mycket produktiva. Om sanden dessutom har inslag av grus och större stenar blir det med ens lättare för växter att få fäste. I och med att det finns växtlighet blir det också lättare för djur att trivas. Grusblandade sandstränder är relativt vanliga i exempelvis Kvarkenområdet.

Grunda havsvikar är ofta produktiva, och fyller en viktig funktion som barnkammare åt olika fiskarter. Foto: J Hansen

Livsmiljöer

Livsmiljöer