Djupa mjuka bottnar

Från drygt 20 meters djup och ända ned i de djupaste mörka hålorna i Östersjön, ligger ett tjockt lager av slam som ett täcke över botten och suddar ut konturen av berg och stenar. Här finns också väldiga lerslätter med ett unikt mjukbottensamhälle bestående av olika smådjur.

Nästan inga årstider

På djupet finns nästan inga årstidsväxlingar, utan temperaturen är ungefär fyra grader året runt. Djuren som lever här har en annan livscykel jämfört med när de lever i grundare områden. Exempelvis blir både skorven och vitmärlan äldre, och skorven betydligt större, i djupa områden.

Nergrävda djur

De djupa, mjuka bottnarna kan se öde ut men ändå myllra av liv. De bottenlevande smådjur som lever här har ju ingen vegetation att gömma sig i för att undkomma att bli uppätna, och den vanligaste taktiken är därför att gräva ner sig. Även om artantalet är litet kan antalet individer av de olika arterna vara mycket stort. Det finns en del fiskarter som gärna äter smådjur på dessa bottnar, som till exempel hornsimpa, torsk och plattfiskar.

Även på djupa bottnar finns djur på bottnarna eller nergrävda i sedimenten. De flesta lever på nedfallande material från vattnet ovanför. Foto:J Lokrantz/Azote

Grävande djur syresätter

Djuren gräver runt i leran, och hjälper på så sätt till att syresätta bottnarna. Ljuset når inte ner, och därför kan inte växter leva här eller syresätta vattnet. Djuren lever på nedfallande material från vattnet ovanför, eller på material som förts dit med bottenströmmar.

Bottniska vikens djupa mjuka bottnar är ännu artfattigare än övriga delar av Östersjön när det gäller större bottenlevande djur. Östersjömusslor och vitmärlor är typiska i Bottenhavet, även om vitmärlan minskat radikalt under senare tid. Den för Östersjön främmande havsborstmasken Marenzelleria har under senare tid etablerat sig i denna miljö. Östersjömusslan finns upp till norra Kvarken, och i Bottenviken finns främst vitmärla, skorv och havsborstmaskar i de djupa bottnarna.

Havets eget arkiv

Det regnar hela tiden ner material till de djupa bottnarna, till exempel i form av döda djur- och växtdelar. En hel del av detta material äts upp av djuren som lever där, men en del hamnar också på eller i bottnarna. På sätt och vis kan man säga att dessa bottnar utgör ett historiskt arkiv. Genom att ta prover på olika djup i dessa bottnar går det att gå tillbaks i tiden och utläsa hur förhållandena varit.

Döda bottnar

Ännu djupare ned är det ofta syrebrist, och då täcks botten av ett gulvitt bakterieskikt. Denna typ av bottnar finns naturligt i djuphålor, men utbredningen av dem har ökat radikalt som ett resultat av människans utsläpp av näring som fosfor och kväve. När syrehalterna är så låga att inga djur klarar av miljön betecknas bottnarna som döda, även om det fortfarande finns ett rikt liv av olika bakterier. Men mitt i allt det dåliga finns en sak vi kan utnyttja. Dessa bottnar kan ofta vara särskilt bra historiska arkiv, eftersom sedimentlagren inte rörs om av grävande bottendjur. Det är då lättare att bestämma åldern på olika avlagringar.

Syrefri botten med svavelvätebakterien Beggiatoa. Foto:J Hansen/Azote

Livsmiljöer

Livsmiljöer