Vitmärlan - litet kräftdjur med väl anpassad syn

Ganska mycket är bekant när det gäller ekologin hos Östersjöns vanligaste bottendjur, men få känner kanske till hur mycket synförmågan bidrar till deras beteende. På Tvärminne zoologiska station i Finland startades 1970 ett elektrofysiologiskt laboratorium där bottendjurens synförmåga har studerats. I den här artikeln skall vi ta en titt på den lilla vitmärlan och dess beteende.

Vitmärlan lever på och i djupa mjuka bottnar, men hittas också ibland rätt nära ytan på några meters djup. Den påminner till sitt yttre om tångmärlorna som man bland annat finner i blåstången, men den är mindre, cirka 6-8 mm, och helt gräddvit. Det vita kontrasterar bra mot dess små mörka ögon. Foto: Nicklas Wijkmark/Azote

Vitmärlan, Monoporeia affinis, är en nattaktiv liten märlkräfta som är vanlig i Östersjön. På dagen ligger den nedgrävd i bottensedimentet på djupa mjuka bottnar. På kvällen kommer den upp till ytan av sedimentet och ser efter om det fortfarande är ljust. Om så är fallet dyker den snabbt ner igen, för det är farligt för en liten vit organism att simma omkring bland hungriga fiskar som exempelvis flundra, strömming, sik och nors.

Flitig simmare
När det mörknar och vitmärlan inte längre ser ljus simmar den upp i vattenpelaren, och kan komma ganska nära vattenytan. Den kan dyka ner i sedimentet och simma upp flera gånger per natt, men mot morgonen dyker den djupt ner i sedimentet i god tid innan det farliga ljuset exponerar den för rovdjuren. Detta beteende, att simma upp och ner, kallas vertikalmigration. Beteendet är delvis styrt av en inre klocka som gör att djuret anpassar sin simningsperiod till den mörka delen av dygnet under alla årstider. En anledning till simmandet kan vara att förflytta sig till nya sedimentbottnar med mer föda, vitmärlan kan nämligen föras långa vägar med vattenströmmarna. En annan anledning är att träffa en partner och para sig.

För att mäta synförmågan hos små kräftdjur behövs specialgjord och mycket känslig utrustning. Här syns en del av det elektrofysiologiska laboratoriet vid Tvärminne Zoologiska station. Laboratoriet är byggt av forskarna, bland annat har ett kaffeburkslock använts (den röda ringen).

Hanarnas förvandling
Så här fungerar det för det mesta, men på senhösten blir hanarna könsmogna, och då beter de sig annorlunda. När vitmärlorna växer brister deras gamla skal och det nya som har bildats under är töjbart innan det hårdnar. Efter sista skalbytet förändras dock hanarnas utseende dramatiskt. Antennerna blir dubbelt så långa som djuret, ögonen blir större, och de slutar äta. Dessutom simmar de könsmogna hanarna också på dagen, som i och för sig är ganska mörk på hösten, för att maximera sin sökning efter honor. Detta beteende kan höstströmmingen dra fördel av som kan äta sig feta på vitmärlehanar.
Men varför förändras hanarna så mycket under könsmognaden? Förklaringen är enkel. Med större ögon blir de ännu litet mer ljuskänsliga, och förmår se honorna i den mörka omgivningen. De långa antennerna hålls paraplylikt framåt när de simmar, och det ger dem en bättre chans att känna om de finns honor som simmar i närheten. När de upptäcker en hona griper de tag i henne, och håller henne i ett tvärgrepp mage mot mage. De sjunker ner mot bottnen, och där sker parningen under några sekunder. Hanen simmar genast uppåt igen på jakt efter en ny partner, medan honan ligger kvar en stund på bottnen innan hon simmar vidare.

Enkla men känsliga ögon
Vitmärlans ögon är 0,1-0,2 mm i diameter, hos könsmogna hanar når de dock dubbel storlek. Ögat består av 30-40 facetter, och varje facett är öppningen till ett delöga. Hos vitmärlan är dessa delögon korta och breda, vilket betyder att de släpper in ljus från en bred vinkel. Detta gör den väl anpassad till sin mörka livsmiljö.
Vitmärlans syn kan närmast liknas vid en ljusindikator som håller djuret nere i sedimentet när det är för ljust. Bildseendet torde vara rätt dåligt; ögat kan jämföras med en digital kamera med cirka 40 pixlar. Känsligheten är det däremot inget fel på - vitmärlans syn är cirka 100 gånger känsligare än vår. Den har också två olika sätt att omvandla förbrukat synpigment till fungerande medan vi däggdjur endast har ett. Den är därför väl anpassad till att se i svagt ljus, vilket hanarnas beteende bevisar. Vitmärlan har dock endast ett synpigment. Den kan därför, inte se färger, utan dess synintryck består enbart av en enfärgad gradient av ljus. Detta kan ses som primitivt, men är även det en utmärkt anpassning till ljusmiljön i Östersjön.

Förklaringen är enkel. Med större ögon blir de ännu litet mer ljuskänsliga, och förmår se honorna i den mörka omgivningen.

Liten märla med stor roll
Vitmärlan är, sin ringa storlek till trots, en nyckelart i Östersjön. Då den kan uppnå tätheter på upp till 20 000 individer per kvadratmeter är den mycket viktig som föda både för fiskar och andra ryggradslösa djur. Dessutom är den, genom sitt beteende att flitigt dyka ner i sedimentet, en viktig bioturberare, det vill säga en syresättare och omblandare av bottensedimentet. Bioturbation motverkar syrebrist, och är viktigt för att upprätthålla friska bottnar. På senare år verkar vitmärlan vara på väg att komma tillbaka till flera områden den varit borta från i långa perioder. Detta är mycket glädjande då detta lilla kräftdjur, med sin spännande biologi, kan leda till ökad hälsa i ekosystemen i dessa områden.

TEXT & KONTAKT:
Magnus Lindström, Tvärminne zoologiska station, Helsingfors universitet och Philipp Lehmann, Zoologiska institutionen, Stockholms universitet
magnus.lindstrom@helsinki.fi

Om tidskriften

Havsutsikt är tidskriften för dig som vill hänga med i vad som är på gång inom svensk havsforskning. I tidskriften får du svar på många frågor, men också en inblick i de frågor som ännu inte forskningen klarat av att besvara. Artiklarna är skrivna av forskarna själva, och anpassade för en bred publik av redaktionen. Läs mer


Sök i arkivet