Bottniska viken

Naturförhållanden

Salthalten i Bottenviken är låg. I ytvattnet uppmäts omkring 3-3,5 promille, i bottenvattnet ca 4-5 promille. Ännu lägre salthalter finner man i de grunda skärgårdsområdena utanför de stora älvarna (t.ex. Lule älv), där ofta rena sötvattenförhållanden råder. Detta återspeglar sig naturligtvis i områdets växt- och djurliv.

I norra Bottenvikens saknas marina växter och djur. Här trivs istället arter, som även återfinns i områdets sjöar och älvar. Bland fiskarna kan nämnas mört, abborre, gädda och harr. I utsjöområdet är salthalten något högre. Av öppna Bottenvikens ca 25 fiskarter är dock endast fyra att betrakta som marina (strömming, skarpsill, tobis och sandstubb). Kvantitativt är strömming, sik och siklöja viktigast för fisket. Härtill kommer naturligtvis det ekonomiskt lönande fisket efter de vandrande arterna lax och öring.

Även i Bottenhavet är salthalten låg. I den norra delen ligger den vid 4-5 promille, i den södra vid 5-6 promille. Liksom i Bottenviken är djupvattnets salthalt 1-1,5 promille högre. I Bottenhavet har många marina arter sin i Östersjön nordligaste utbredningsgräns. Detta gäller t.ex. för blåmussla, öronmanet, torsk och blåstång. Helt nyligen upptäcktes att många exemplar av denna nordliga blåstång tillhör en annan art, smaltång.

Is med myller av liv

Något som präglar Bottniska viken är isen, som täcker havsområdet fyra till sex månader per år. När vattnet fryser till is läggs ett lock över den marina miljön. Islocket stänger ute ljuset, och de djur och växter som lever i vattnet under isen kommer att uppleva en lång period då det inte bara är kallt utan även mörkt. Det finns många finurliga sätt i naturen att klara av att övervintra tills våren kommer. Många små djurplankton har till exempel vilostadier under vintern, så att de sjunker ner till bottnarna i väntan på våren.

Men det är fel att betrakta islocket som något dött. Speciellt tidigt på vårarna kan man se stråk av färg i den tidigare vita isen. Det är alger som satt fart med sin tillväxt, mycket tidigare än de alger som finns i vattnet under. Undersöker man fenomenet lite noggrannare upptäcker man att det i isen finns ett litet ekosystem, med växter och djur som specialiserat sig på att leva i denna miljö. Isen är inte heller, vid en närmare betraktelse, bara ett sjok av fruset vatten. I isen finns massor med kanaler eller porer med vatten, och det är just i dessa kanaler som isspecialisterna lever.

Sälar på uppgång

I Bottniska viken finns några stora tillhåll för gråsäl. Gråsälen fanns i stora antal under början på 1900-talet, men hård jakt i kombination med miljögifter decimerade populationen tills den var nära utrotning. Glädjande nog har sälstammen börjat repa sig, och man räknar med att antalet, som runt år 1900 var ungefär 100 000 i norra delarna av Östersjön nu är ungefär 15 000 djur. Lördagshällan, i Kvarkenområdet, är ett av de större tillhållen för gråsäl i Bottniska viken. Nästa större tillhåll är Tihällan utanför Hudiksvall i Hälsingland. Denna nordliga sälstam har sin största täthet i Stockholms skärgård. Sälar är vandrare av stora mått. En del av sälarna simmar från Västerbotten till både den finska sidan och söderut, ända ner till Stockholms skärgård. Vandringsbeteendet gäller inte alla sälar, utan en del är mycket stationära.

I Bottniska viken finns inte bara sälar av arten gråsäl, utan en del är vikaresälar. Vikaresälen har ett helt annat beteende än gråsälen, vilket också gör att den orsakar mindre skada på fisket än vad gråsälen gör. Vikaresälen är beroende av fast is för att kunna föda sina ungar, vilket gör att den har en mer nordlig utbredning. Den lever inte heller i stora kolonier, som gråsälen, utan är mer en "ensamvarg".

Enkelt ekosystem

På bottnarna i Bottniska viken är artantalet litet, speciellt i de nordliga delarna. Där finner man ett samhälle bestående av oftast mindre än 10 arter. De allra vanligaste arterna är ishavsgråsugga, vitmärla och östersjömussla. Dessa tre arter är viktiga delar av ekosystemet, framförallt som föda åt fiskar och andra större djur. Ishavsgråsuggan kan man få på fisknät som legat i vattnet lite för länge. De har ett otroligt bra luktsinne, och känner lukten av sin favoritföda, död fisk, på långt håll. Det är en art som funnits i vårt havsområde ända sedan området var en sjö av smältvatten, den Baltiska issjön, för många tusen år sedan. Ishavsgråsuggan äter även vitmärlor, ett litet kräftdjur som gräver ner sig i sedimenten. Eftersom de mest finns i djupare områden, och ligger nergrävda under dagtid, är det inte många som fått se dessa små kräftdjur. De utgör en mycket viktig föda åt många fiskarter.

Läs mer om Bottniska viken