Fakta om Bottniska viken

Ett hav av sötvatten – så kan man beskriva Bottniska viken. De stora älvarna präglar havsområdet, och här lever en blandning av sötvattenarter, saltvattenarter och rena brackvattenspecialister. Ekosystemet är förhållandevis artfattigt, och årstidsväxlingarna är stora.

Bottniska viken består av Bottenviken, Bottenhavet, norra Ålands hav och norra Skärgårdshavet. Norra Kvarken ligger på gränsen mellan Bottenhavet och Bottenviken. Halva Norra Kvarken tillhör alltså Bottenviken, och halva tillhör Bottenhavet.

Ett hav av sötvatten

Bottniska viken är kraftigt präglat av de många älvar som rinner ut i havet, och så mycket som 4/5 av vattnet i Bottniska viken består av älvvatten. Hela Östersjön är ett system av djupare områden, havsbassänger, och grundare tröskelområden. För att det salta vattnet ska komma ända in i Bottniska viken ska det ha passerat tröskelområdet Ålands hav och Skärgårdshavet. Bottniska viken är i sig uppdelat i två havsbassänger, Bottenhavet och Bottenviken, med tröskeln Norra Kvarken som avdelare mellan dessa två bassänger.

Vattnet blir mindre och mindre salt ju längre norrut man kommer, vilket har stor betydelse för vilka arter som finns i området. Eftersom havet är ungt, ungefär 5000 år, så har det inte hunnit utvecklas så många brackvattenarter. Istället finns en blandning av sötvattenarter, invandrade norrifrån, och saltvattenarter, invandrade söderifrån. Det spelar ingen roll om man tittar på växter eller djur, stora eller mikroskopiskt små, så hittar man denna blandning av söt- och saltvattenarter. Saltvattenarterna är egentligen anpassade efter saltare förhållanden, och i området runt Norra Kvarken når många den gräns för utsötning som de tål. Därför har många arter, exempelvis blåstång och blåmussla, sina nordliga utbredningsgränser precis här.

Naturförhållanden

Salthalten i Bottenviken är låg. I ytvattnet är den omkring 3-3,5 promille, i bottenvattnet runt 4-5 promille. Ännu lägre salthalter finner man i de grunda skärgårdsområdena utanför de stora älvarna, där ofta rena sötvattenförhållanden råder. Detta återspeglar sig naturligtvis i områdets växt- och djurliv.

I norra Bottenviken saknas marina växter och djur. Här trivs istället arter som även återfinns i sjöar och älvar. Bland fiskarna kan nämnas mört, abborre, gädda och harr.

I utsjöområdet är salthalten något högre. Det finns ungefär 25 fiskarter i Bottenviken, men bara strömming, skarpsill, tobis och sandstubb är att betrakta som marina. Strömming, sik, siklöja, lax och öring är viktiga för fisket.

Även i Bottenhavet är salthalten låg. I den norra delen ligger den vid 4-5 promille, i den södra vid 5-6 promille. Liksom i Bottenviken är djupvattnets salthalt 1-1,5 promille högre. I Bottenhavet har många marina arter sin i Östersjön nordligaste utbredningsgräns. Detta gäller t.ex. för blåmussla, öronmanet, torsk och blåstång.

Is med myller av liv

Något som präglar Bottniska viken är isen, som täcker havsområdet fyra till sex månader per år. När vattnet fryser till is läggs ett lock över den marina miljön. Islocket stänger ute ljuset, och de djur och växter som lever i vattnet under isen kommer att uppleva en lång period då det inte bara är kallt utan även mörkt. Det finns många finurliga sätt i naturen att klara av att övervintra tills våren kommer. Många små djurplankton har till exempel vilostadier under vintern, så att de sjunker ner till bottnarna i väntan på våren.

Men det är fel att betrakta islocket som något dött. Speciellt tidigt på vårarna kan man se stråk av färg i den tidigare vita isen. Det är alger som satt fart med sin tillväxt, mycket tidigare än de alger som finns i vattnet under. Undersöker man fenomenet lite noggrannare upptäcker man att det i isen finns ett litet ekosystem, med växter och djur som specialiserat sig på att leva i denna miljö. Isen är inte heller, vid en närmare betraktelse, bara ett sjok av fruset vatten. I isen finns massor med kanaler eller porer med vatten, och det är just i dessa kanaler som isspecialisterna lever.

Sälar på uppgång

I Bottniska viken finns några stora tillhåll för gråsäl. Gråsälen fanns i stora antal under början på 1900-talet, men hård jakt i kombination med miljögifter decimerade populationen tills den var nära utrotning. Glädjande nog har sälstammen börjat repa sig, och man räknar med att antalet, som runt år 1900 var ungefär 100 000 i Östersjön nu är ungefär 40 000 djur.

Sveriges vattenmiljö - population gråsälHavs- och vattenmyndigheten om gråsäl

Lördagshällan i Kvarkenområdet, är ett av de större tillhållen för gråsäl i Bottniska viken. Nästa större tillhåll är Tihällan utanför Hudiksvall i Hälsingland. Denna nordliga sälstam har sin största täthet i Stockholms skärgård. Sälar är vandrare av stora mått. En del av sälarna simmar från Västerbotten till både den finska sidan och söderut, ända ner till Stockholms skärgård. Vandringsbeteendet gäller inte alla sälar, utan en del är mycket stationära.

I Bottniska viken finns inte bara sälar av arten gråsäl, utan en del är vikaresälar. Vikaresälen har ett helt annat beteende än gråsälen, vilket också gör att den orsakar mindre skada på fisket än vad gråsälen gör. Vikaresälen är beroende av fast is för att kunna föda sina ungar, vilket gör att den har en mer nordlig utbredning. Den lever inte heller i stora kolonier, som gråsälen, utan är mer en "ensamvarg".

Värdefullt fiske

I Bottniska viken-området är sportfisket mycket viktigt. Laxen, den största av alla arter som sportfisket riktar sig till, nyttjar havet för den del av dess liv då tillväxten sker. Efter att ha kläckts i älvarna vandrar den ut i havet, för att inte återvända till älvarna förrän det är dags för lek. Under den tid laxen lever i havet kan den växa från några hundra gram till många kilo. Hannarna stannar oftast kvar i havsområdena utanför älvarna, medan honorna vandrar ända ner till södra Östersjön.

Tidigare var fisketrycket i de södra delarna av Östersjön mycket hårt, vilket gjorde att endast en bråkdel av honorna fick möjlighet att återvända till sina hemälvar för att lägga sin rom. Numera har kvoterna minskat, och Sverige har förbjudit laxfiske med långlina och krok. Det svenska laxfisket sker numera med fällor längs norrlandskusten. Danmark, Tyskland, Polen, Estland, Lettland och Litauen fiskar dock fortfarande lax i södra Östersjön.

Laxen hade på 1990-talet stora problem med sin reproduktion, och orsaken visade sig vara kopplad till brist på tiamin, eller vitamin B1. De senaste åren har problemet dykt upp igen, och laxarna har svårt att orka ta sig till sina lekplatser. Återigen är diskussionen om tiaminbrist på tapeten.

Beteendet att vandra ut i havet finns även hos öringen, men här är det lite mer komplicerat. En del öringar vandrar ut i havet, medan andra väljer att tillbringa sitt liv i älven.

Yrkesfisket baseras främst på fångst av strömming. I Bottenviken fiskas även siklöja. Den fångas främst för rommens skull, och fiskas därför i samband med leken.

Sveriges vattenmiljö - laxSveriges vattenmiljö - fisk

Enkelt ekosystem

På bottnarna i Bottniska viken är artantalet litet, speciellt i de nordliga delarna. Där finner man ett samhälle bestående av oftast mindre än 10 arter. De allra vanligaste arterna är ishavsgråsugga, vitmärla och östersjömussla. Dessa tre arter är viktiga delar av ekosystemet, framförallt som föda åt fiskar och andra större djur. Ishavsgråsuggan kan man få på fisknät som legat i vattnet lite för länge. De har ett otroligt bra luktsinne, och känner lukten av sin favoritföda, död fisk, på långt håll.

Det är en art som funnits i vårt havsområde ända sedan området var en sjö av smältvatten, den Baltiska issjön, för många tusen år sedan. Ishavsgråsuggan äter även vitmärlor, ett litet kräftdjur som gräver ner sig i sedimenten. Eftersom de mest finns i djupare områden, och ligger nergrävda under dagtid, är det inte många som fått se dessa små kräftdjur. De utgör en mycket viktig föda åt många fiskarter.

Läs mer om Bottniska viken

Bottenhavets vattendistriktBottenvikens vattendistriktUmeå marina forskningscentrum (UMF)Informationscentralen för Bottniska viken (ICBV)Miljötillståndet i Bottniska viken - havet.nu

Källor

Texterna är skrivna av redaktionen för havet.nu, som använder en mängd olika källor, exempelvis referensverk och facklitteratur.
Vid citering anges havet.nu som källa.