Miljögifter

Användningen av giftiga kemikalier i samhället måste dock minskas radikalt, allra helst upphöra. Här spelar politiska beslut och processutveckling i industrin en avgörande roll för att en sådan förändring ska komma till stånd.

Varför är de så farliga?

I stort sett alla giftiga ämnen som når ut i naturen kan betecknas som miljögifter. Vissa föroreningar kan skada levande organismer redan i låga halter, åtminstone om de får verka under en längre tid. Dessa bidrar till att föroreningar som är stabila och långlivade har särskilt stora förutsättningar att fungera som miljögifter. Stabiliteten innebär inte bara att deras effekter kan bli långvariga utan också att ämnena ifråga hinner spridas över stora områden innan de bryts ned.

Hos stabila organiska ämnen brukar fettlöslighet innebära förmåga att lagras i levande vävnad, s.k. bioackumulering. Rovdjur kan lagra vissa långlivade föroreningar i ännu högre koncentrationer än bytesdjuren, ett fenomen som kallas biomagnifikation. De allra högsta miljögiftshalterna hos levande organismer noteras vanligen i däggdjur och fåglar som livnär sig på fisk eller andra djur i vattenmiljö.

De svårnedbrytbara, eller persistenta, fettlösliga miljögifterna lagras i kroppens fett som bl.a. användes för att producera ägg, ungar och modersmjölk. Fortplantningen kan således fungera som en avgiftning av modern. Detta gör att särskilt stränga kostrekommendationer för fet fisk gäller unga flickor så att de ej lagrar på sig miljögifter inför en framtida graviditet och amning. Risken är annars stor att fostret och det nyfödda barnet tar skada under en känslig period av livet.

Tungmetaller

Många metaller är skadliga för växter och djur om de uppträder i för höga halter. Det är grundämnen som förstås förekommer naturligt i miljön, men som förekommer i onaturliga nivåer eftersom människan har försatt dem i cirkulation. Kvicksilver i utsäde, bly i bensin, koppar i båtbottenfärger, kadmium i batterier är exempel på tungmetaller som har eller har haft stor påverkan på havsmiljön.

Eftersom metaller aldrig bryts ner finns de till största delen kvar i bottensedimentet. Många industrier längs kusten har tidigare haft stora utsläpp av metaller. Exempelvis har utsläpp från smältverket i Rönnskär (Västerbotten) lett till att arsenikhalterna är tiofalt förhöjda i hela Bottenviken än idag, trots att utsläppen kraftigt decimerats.

En del organiska metallföreningar är mycket skadligare än metallen som grundämne. Särskilt tennorganiska föreningar som tributyltenn (TBT) är ett stort problem i vattenmiljö. TBT har länge använts som bekämpningsmedel i bottenfärger för att skydda fartyg och hamnkonstruktioner, liksom anläggningar och redskap för vattenbruk och fiske, från påväxt av alger och djur. Tennorganiska föreningar, som är fettlösliga, är akut giftiga för de organismer man vill ta död på, men även för andra växt- och djurarter, däribland plankton, bottendjur, snäckor och ostron. I Sverige förbjöds användning av TBT-haltiga färger på småbåtar år 1989. Enligt en ny internationell konvention om påväxthindrande system får sedan 2003 inte heller större fartyg målas med sådana färger.

Organiska miljögifter

DDT, PCB, dioxiner och liknande giftiga och svårnedbrytbara organiska ämnen lagras lätt upp i levande organismer, och framförallt hos rovdjur och andra arter högt upp i näringskedjorna kan de nå hälsovådliga halter. Ämnena liknar hormoner och påverkar därför kraftigt även i låga halter.
En del av de "klassiska" miljögifterna utgörs av insektsbekämpningsmedel såsom DDT, toxafen, klordan och hexaklorcyklohexan (HCH). Dessa har avsiktligt spridits över exempelvis jordbruksmark, men i Sverige och andra industriländer har användningen gradvis stoppats.

Också industrikemikalier som aldrig varit avsedda för spridning i miljön kan läcka ut i naturen. PCB (polyklorerade bifenyler) är det mest kända exemplet; andra ämnen av detta slag är polyklorerade naftalener (PCN), klorparaffiner och bromerade flamskyddsmedel.

Många aromatiska kolväteföreningar är både fettlösliga och långlivade. Om sådana ämnen halogeneras (dvs om deras väteatomer ersätts med klor, brom eller andra halogener) brukar både stabiliteten och fettlösligheten öka ytterligare. I en del fall tilltar också giftigheten. Många välkända organiska miljögifter hör till gruppen halogenerade aromatiska kolväten.