Sillgrisslan häckar på klipphyllor i stora kolonier. Hanen och honan turas om att ruva på det enda ägget, och hjälps också åt att mata ungen när den kläckts. Boet på klipphyllan utgör ett skydd mot rovdjur, medan livet ute till havs ger större möjligheter att äta och därigenom växa. Forskare har länge antagit att fåglarna hoppar ut från boet när de blivit tillräckligt stora för att kunna försvara sig mot angripare till havs, och för stora för att bli matade i boet. Fåglarna får, enligt denna teori, alltså välja mellan tryggheten i boet och möjligheten till tillväxt till havs.

En grupp forskare har undersökt överlevnad och tillväxt hos ungar av sillgrissla och spetsbergsgrissla på Grönland och på öar utanför Newfoundland, och har upptäckt att överlevnaden är i stort sett lika stor till havs som i boet. Ungarna ute till havs visar sig växa dubbelt så snabbt som de ungar som är kvar i sina bon. Det är pappan som följer med ungen ut till havs, och som sedan matar den. Pappan sparar mycket energi på att slippa transportera sig mellan områdena till havs där den födosöker och boet på klipphyllan, och kan därför mata ungen med mer mat än om den legat kvar i sitt bo. Hanen får jobba hårt när den ska mata ungen, och ägnar en stor del av dygnet åt att fånga fisk. De sillgrisslehanar som ingick i studien tillbringade upp emot sex timmar per dygn under vattenytan.

- Att tillväxten fördubblas medan överlevnaden inte förändras när fågelungarna hoppar ut från boet och beger sig ut till havs förklarar det till synes mycket riskabla beteendet, säger Kyle Elliott, forskare vid McGilluniversitetet i Kanada och huvudansvarig för studien. I studien deltog forskare från Kanada, Grönland, Danmark och Sverige.