Forskarna har gjort undersökningar i området mellan åren 1990 och 2010. De har visat att det under de tjugo åren har blivit en ökande undermättnad av kalciumkarbonat i vattnet. Kalciumkarbonat är en viktig byggsten för organismer som har skal, och en undermättnad av kalciumkarbonat i vattnet innebär att kalkskalen riskerar att lösas upp. Ju surare vattnen är desto lägre blir den så kallade mättnadsgraden av kalciumkarbonat, och desto besvärligare blir förhållandena för de kalkproducerande organismer som lever där.

– Vi har ju tidigare observerat att problemen i Norra ishavet är allvarliga, men nu har vi data som visar att de ökar, och att allt större områden är undermättade med avseende på kalciumkarbonat. Det hotar naturligtvis delar av ekosystemet, säger Leif Anderson, marin kemist vid Göteborgs universitet och en av de forskare som deltagit i studien.

Vad gör då Norra Ishavet så känsligt för försurning?

– Dels är det lågt pH från början, vilket gör att buffertkapaciteten är lägre än i varmare områden. Dels hänger det ihop med att stora tundraområden som angränsar till havet tinar på grund av klimatförändringarna. Vid upptiningen rinner stora mängder organiskt kol ut i havet, och när kolet bryts ner bildas koldioxid. Denna koldioxid förstärker effekten av försurningen, berättar Leif Anderson.

Leif Anderson och hans forskarkollegor arbetar vidare med att undersöka effekterna av försurning och andra stressfaktorer, såväl i Arktis som i svenska kustvatten. De håller på att arbeta för att få till ett internationellt koordinerat program för att göra en mer heltäckande studie av oceanografin, ekosystemet och kolcykeln. Tanken är att olika länders fartyg ska göra samma mätningar under samma säsong men i olika områden av Arktiska oceanen.

– Det som gör arktiska vatten extra intressanta är att klimatförändringen är störst här, och att detta påverkar dess ekosystem på ett sätt som även kopplar till oss människor som bor längre söderut. Men vi behöver även göra mycket mer studier i svenska kustvatten.