Sjögräsängar anses vara mycket effektiva koldioxidsänkor, med kapacitet att lagra betydande mängder kol under lång tid, och därigenom buffra mot en global uppvärmning.

I denna avhandling har jag studerat hur kollagringen varierar i tempererade och tropiska sjögräsområden och identifierat flera faktorer som påverkar denna variation. Eftersom sjögräsängar minskar globalt är det viktigt att utreda vad det här kan få för konsekvenser för denna ekosystemtjänst som kollagring utgör, och därför har jag även undersökt hur olika mänskliga störningar kan påverka kollagringsprocessen.

Resultaten visar att det finns en stor variation i kollagringskapacitet inom såväl tempererade som tropiska områden. Mängden lagrat kol var både i tempererade och tropiska miljöer framförallt länkade till sedimentets beskaffenhet. I tropiska sjögräsängar så var även mängden sjögräsbiomassa och landskapets utformning av betydelse för kollagringen. Ett experiment som gjordes i en tropisk sjögräsäng visade att vid simulerad störning i form av försämrad vattenkvalitet och ett ökat betestryck på sjögräset minskade både primärproduktionen och förmågan att lagra kol. Betningen medförde även att erosion uppstod (genom att sjögräsplantorna inte längre kunde skydda sedimentet från inverkan av tidvatten och vågrörelse). I ytterliggare experiment undersöktes hur ökad strömhastighet påverkar frisättningen av kol från sediment där resultaten visade att stora delar av kolet i sedimentet kan transporteras bort vid högre vattenhastigheter.

Avhandlingen visar att sjögräsängar har stor förmåga att lagra kol men att det även finns en stor variation som beror på både naturliga faktor såväl som mänsklig aktivitet. Resultaten från avhandlingen kan användas i förvaltning för att utvärdera effektiva kolsänkor och visar på vikten av att bibehålla friska sjögräsängar som kan buffra mot den pågående klimatförändringen.